Glöm mig

Först och främst måste jag säga att det känns tveksamt att njuta så här mycket av en bok som handlar om alkoholism, noggrannare sagt om en moders alkoholism skriven ur synvinkeln av hennes son. Alex Schulmans roman Glöm mig är väldigt medryckande, en riktig läsroman, vars värld man sjunker in i och vars personer känns så verkliga att det känns att man känner dem på riktigt. Det är lätt att glömma bort att de verkligen är verkliga, att Alex föräldrar har existerat utanför bokens värld och att det är sanna händelser han skriver om. Han gör det bara så vackert och flytande att man måste påminna sig om att allt det hemska faktiskt har varit någons vardag.

Schulmans mamma Lisette började dricka när Alex var endast åtta år gammal, och först efter trettio år av detta lidande gick hon med på att tas in på ett behandlingshem. Schulman skriver om sitt liv som vuxen och som barn, hur alla skeden i hans liv har mer eller mindre påverkats av hans mor. Lisettes drickande är något som han måste handskas med dagligen genom att ta hand om henne då hon är i dåligt skick, att klara av hennes känsloutbrott eller så indirekt genom att oroa över hennes tillstånd då hon stänger av kontakten med sin son. Det är nämligen så hon fungerar under åren hon dricker, som ett litet barn: hon vill ha uppmärksamhet, men samtidigt vill hon gömma sig undan hela världen och bara fortsätta dricka. Hon blir så lynnig och självisk att det är rentav frustrerande att läsa, trots att man förstår att det är alkoholen som orsakar beteendet.

Det är otroligt hur något så enormt kan bli en elefant i rummet. Alex och hans familj känner självklart till Lisettes drickande, men det är något ingen talar om, inte ens då Alex är vuxen och hans fru försöker få honom att tala om saken. Lisettes drickande är något som alla andra anpassar sig till och inte tvärtom; hon visar under åren inte ett enda tecken på att hon överhuvudtaget uppfattar att hon har ett problem. Då Alex under vuxenåldern försiktigt försöker tala om ämnet med henne, är hennes reaktion alldeles orimlig: hon slutar att tala med Alex och skickar rysligt elaka meddelanden till honom under natten då hon är så full att hon inte kommer ihåg någonting nästa morgon. Och Alex måste bara stå ut med allt.

Varför går Alex med på det då? För att störst av allt är hans kärlek till sin mamma. Vad hon än gör, finns han alltid där, redo att ställa upp om hon behöver något. Det är inte så att man som läsare tycker synd om honom, utan fenomenet är alldeles förståeligt. Då Alex inte som barn har fått tillräckligt med uppmärksamhet från sin mamma, är det väl självklart att han söker det resten av sitt liv. Det är ändå nästan skrämmande hur han i samband med något barndomsminne beskriver sina känslor som uppstod då hans mamma blev arg på honom och bestraffade honom genom att vägra att lägga märke till att han överhuvudtaget fanns. Hur Alex då kände att hela hans värld rasade ihop.

Schulman skriver så mjukt, att boken är som sagt ett stort nöje att läsa. Trots att han berättar på ett sätt som verkar alldeles ärlig och oförskönad, finns det ändå en underliggande vördnad i allt han avslöjar om sin mor. Det finns en melankolisk sorg över deras förhållande, men också en djup kärlek som efter att Lisette nyktrar till syns också i henne och inte bara i känslorna som Alex har mot sin mor. Trots att denna kärlek gör att Alex lever ett olyckligare liv än vad som skulle vara nödvändigt om han skulle släppa taget om Lisette, är det också ett fint och tröstande element i det hela. Om det skulle vara frågan om en plikttrogenhet istället för en äkta känsla, skulle det vara annan sak, men nu står det klart att trots att det å ena sidan är tragiskt att man inte kan välja sina föräldrar, är det å andra sidan ingen annan som Alex skulle vilja ha som sin mor, även om han fick välja.

Bokens mest intressanta delar är barndomsminnena. Trots att de ofta är sorgliga och dystra, karaktäriseras de av en acceptans som säkert har gjort det lättare för Schulman att överhuvudtaget skriva om sina erfarenheter. Att han har förlåtit sina inkapabla föräldrar gör att boken kunde nästan karaktäriseras som en respektfull memoar. Det är sannerligen ett ansenligt resultat med tanke på allt det ruskiga som han berättar om sin mor. Ingen bitter klagovisa är den åtminstone inte, och bra så.

 

Glöm mig

 

Text och bild: Catharina Herlin

Annonser

April i anhörigsverige

April

April i anhörigsverige är en i dagboksform skriven roman av Susanna Alakoski, där hon behandlar hurdant det är att vara anhörig till någon som lidit av någon form av missbruk. Hennes båda föräldrar var insjuknade i alkoholism och hennes bror började använda narkotika redan som 12-åring. I boken är Susannas och hennes brors förhållande redan bra, men i mellan finns tiotals år av missbruk och ruskighet. Boken är en blandning av sorg, vrede, desperation, värme, lättnad och vemod, och den är omöjlig att läsa utan att gå in i en känslomässig bergochdalbana.

April i anhörigsverige är naturligtvis inte bara Alakoskis berättelse, utan det är troligtvis ofattbart många som delar hennes erfarenheter. Jag kan inte identifiera mig med hur det är när ens familj går sönder p.g.a. missbruk och beroende, men Alakoski skriver så rakt från hjärtat att läsaren rycks omedelbart in i hennes historia. Trots att boken är en dagbok skriven i nutid går det förflutna hand i hand med Alakoskis vardag resten av hennes liv. Vi alla bär ju på något från det förgångna, men traumatiska händelser påverkar livet i värsta fall på ett sätt som aldrig lättar. Alakoskis hårda ungdom finns inpräntad i hennes personlighet, hennes mentala hälsa och hennes beteendemönster, i hennes dagliga tankar, humör och minnen som aldrig försvinner.

Det som snabbt blir klart är det hur sällan man kommer att tänka på att på hur många och på hur olika sätt någons missbruk påverkar. Då man talar om beroenden ligger fokus oftast på själva personen som är beroende av någon substans, men hur många är det i närkretsen som lider av det? Att läsa April i anhörigsverige är som att lyfta på en sten och se tusentals myror vimla fram: är det så här många, kan det verkligen vara möjligt? Men man behöver inte fundera länge för att förstå hur långt våra sociala nätverk sträcker sig. Först och främst påverkas förstås familjen eller andra som man bor tillsammans med, men så har också varje familjemedlem en egen cirkel av närstående, som också har en egen cirkel av närstående osv. Då en eller några personer mår dagligen riktigt dåligt, hur strålar detta ut i samhället? Trots att vi bygger upp en illusion av åtskildhet med våra låsta hus och hemligheter vi skäms över, är vi alla anslutna till varandra. Mental ohälsa påverkar alla, om inte annars så i form av brott och våld som vem som helst kan råka ut för.

På tal om våld och brott: Alakoski lyfter fram hur många brott som begås under högtider då det är vanligt att vara påverkad av alkohol eller annat. Hon tar reda på statistik och räknar upp alla olyckor, misshandelsfall och brott som begåtts under en enda natt. Alakoski behöver inte ens diskutera fenomenet desto mera, det räcker med att hon konstaterar situationen – hur det med jämna mellanrum i vårt samhälle är acceptabelt, även önskvärt, att supa sig full, ta sig ut på gatorna tillsammans med tusentals andra fulla och härja och ha sig. Hur absurt är inte det? Det finns även annan statistik och fakta som Alakoski lyfter fram där berusningsmedel och missbrukare behandlas på ett eller annat sätt. Ofta är det i en besviken, ibland även förtvivlad anda som hon diskuterar de fenomen som kretsar kring missbruk. I samband med cannabis skriver hon hur oförståndig hon upplever diskussionen om legalisering av substansen. Jag själv har sällan träffat på så entydigt avvisande attityd vad kommer till att göra cannabis laglig, men det är sant att då det underliggande problemet sällan är själva berusningsmedlet, hjälper det minsann inte att öka deras tillgänglighet.

I boken förekommer också en massa citat ur böcker, låter och dikter där berusningsmedel behandlas på ett eller annat sätt. Attityden i dessa citat kan luta åt vilket håll som helst, men det är ögonöppnande hur ofta det är i en beundrande och positiv anda som sprit och narkotika behandlas. Vår populärkultur kretsar till en stor del kring berusning, och speciellt musik som ungdomar lyssnar på, t.ex. rap, handlar ofta om att vara full eller hög. Lätt kan det bli en norm som man inte längre lägger märke till.

”Och ofta förespråkar de [som rökt hasch dagligen under många år] sin (jag jag jag) rättighet att röka på och förespråkar legalisering av marijuana. Nämner man att hasch är farligt för hälsan ber de en att googla socker och så vänder de blicken inåt och körar Kid Cudi:

Oh marijuana, yeah

Pretty green bud all in my blunt

Oh I need it

We can take off, yeah

Oh, I know you wanna smoke

Det som man inte heller kommer att tänka på då man inte själv är närstående är hur läkningsprocessen varar hela livet igenom. Alakoski kämpar dagligen med följder av att växa upp i en illamående atmosfär dagligen och att vara närstående präglar allt i hennes vardag. Trots att hon lämnade sitt barndomshem redan som 14-årig tvingas hon bearbeta saker och minnen från barndomen ännu tiotals år efteråt. Hon har svårt att lita på sig själv och hon har svårt att tro på att hon skulle kunna vara stark eller vacker på samma sätt som kvinnorna hon ser runtomkring sig, trots att hon nog begriper hurdana spår att vara närstående lämnar i en människa och vad hennes osäkerhet beror på.

I boken finns sju ”Anhörigbrev” där alltid ett viktigt centralt tema i att läka lyfts fram –  breven heter t.ex. önskan, tack och förlåt. Hur mycket förståelse och förlåtelse en människa måst hitta i sig själv för att klara av att leva sitt liv ens någorlunda lyckligt känns svårt att begripa – varför måste så många oskyldiga i så enorm skala lida av något som någon annan gjort? Det frågar också Alakoski gång på gång: varför tar inte föräldrarna, bröderna, systrarna, kompisarna och barnen i beaktan alla sina närstående som de så djupt sårar och söndrar?

Alakoski lyfter också fram ärftligheten. På samma sätt som man ärver fattigdom kan man ärva missbruk eller åtminstone följder av den. Att en människa är beroende av något kan påverka släkten i flera generationer och det kan kännas omöjligt att befrias från beteendemönster som inte tjänar en. Alla har sina egna sätt att hantera svåra erfarenheter och alla är inte så konstruktiva som Alakoskis, som hennes brors narkotikaberoende visar.

Under månaden som Alakoski skriver om sina erfarenheter lider hon av olika kroppsliga värk, så som dubbelsidig hälseneinflammation, som till slut begränsar hennes liv då hon t.ex. inte kan idrotta. Kanske är kroppens nödtillstånd ett undermedvetet sätt att ge utlopp åt svåra känslor? Alakoski tycks ändå ta krämporna lugnt och då hon måste ställa in en inväntad södernresa konstaterar hon endast ”Ja ja, vad är väl några veckor på Capri?”. Ja, inte undra på att hon har perspektiv på sitt liv och oönskade händelser.

Boken är som sagt skriven i dagboksform, vilket är en perfekt lösning till att förmedla hur Alakoskis erfarenheter som närstående till missbrukare syns i hennes liv varje dag. Dessutom känns det som läsare lättande att istället för att ständigt vara djupt nere i den mörka sorgen som hör ihop med att vara närstående få ta del av livets vardagliga och ibland roliga händelser, samt den blomstrande våren som Alakoski beskriver. Alakoski skriver på ett egendomligt och intresseväckande sätt, hennes språk är kultiverat och hon använder sig av så många berättartekniker att man verkligen måste koncentrera sig för att hänga med. Men ämnet skulle inte förtjäna något mindre.

Atmosfären i April i anhörigsverige är dämpad men vass, varm men avvaktande, lugn men vrålande. I stämningen finns ett mjukt vemod samtidigt som det tar ont att läsa om all den sorg och ilska som någons missbruk kan orsaka. Alakoski har accepterat och gått vidare men frågar ändå ”varför just jag, varför just vi?”. Hon har å ena sidan resignerat inför sitt öde men å andra sidan är hon frustrerad och har svårt att hitta inre frid. Det är väl så det är att älska någon som har gjort en illa: man kan inte koppla av kärleken, men inte kan man heller glömma allt det smärtsamma.

 

Text: Catharina Herlin

Tyska ”Tafel”: aktuella problem i Essen

Vad är den tyska ”Tafel”?

På tyska, ”Tafel” är ett gammalt ord för ett (mat)bord. Ordet blev namnet för en välkänd organisation som grundades för att förbättra bostadslösas situation för 25 år sedan. Tafelns grundare fick idén från New York City Harvest. De började samarbetet med detaljhandlare för att hämta deras återstående livsmedel. Snart var det inte bara bostadslösa människor men också ensamstående föräldrar, pensionärer eller immigranter som blev kunder och försörjdes med livsmedel. Organisationen växte snabbt och idag finns mer än 930 lokala initiativ och mer än 2100 Tafel-affärer och utgivningsställen. Varje förbund bestämmer själv hur tillgången hanteras och om kunder betalar en symbolisk avgift eller inte.

Aktuella problem i Essen

För några dagar sedan har Tafeln i den västtyska stad Essen fått en massa kritik i pressen samt ”Nazi” graffiti på deras dörr och bilar. Det var på grund av ett meddelande på deras webbsida där det bestämdes att för en obegränsad tid bara personer med tyskt pass skulle få registreras som nya kunder. Orsaken som getts är att andelen av utlänningar som anlitar anbudet hade ökat till 75% och man inte kunde garantera en förnuftig integration.

Då kan man fråga sig hur man ska integrera sig om man blir exkluderad. Beslutet har blivit kritiserat av olika sidor, bland annat av vänstra partiet men också av förbundskansler Angela Merkel och Tafelns grundare Sabine Werth. Matutdelningen skulle inte varit kopplad till medborgarskapet. Ledaren av Tafeln i Essen, Jörg Sartor, förklarar beslutet på sådant sätt att många äldre kvinnor och ensamstående mammor inte vågar att gå dit längre för det finns så många unga män som talar främmande språk.

Nu försöker Tafelns organisatörer tillsammans med representanter av stadens socialsektor, välfärdsförbund och migrantorganisationer att hitta en annan lösning som kan få tag på alla behövande. Förhoppningsvis ger de aktuella händelserna och uppmärksamheten de ger politikerna åtminstone en anledning att diskutera om fattigdom i vårt rika land och vad som går fel i vårt system.

Det är inte den första gången som Tafel-rörelsen hamnar i blåsväder. De största tyska välfärdsförbunden, Caritas och Diakonie, som agerar båda också som operatörer av lokala Tafel-affärer och utgivningsställen, har kritiserat ofta att politiken gör ingenting för att ändra behövandes situation. Matutdelningen betecknades som en slags symptombehandling som förhindrar att orsaker till problemet blir avtäckta och behandlade av politiken. Det visar att grundtryggheten och ålderspensionen inte räcker till. Att många människor inte klarar av att försörja sig med hjälp av statliga insatser. De behövande har ofta mångfaldiga problem som det finns skilda behörigheter och olika myndigheter för. Det betyder att människorna måste berätta om deras problem igen och igen om det inte finns en socialarbetare som tar hand om deras fall via case management.

Jämförelse med Finland

Eftersom jag inte har jobbat hos Tafeln eller en annan matutdelning i Tyskland är det svårt att jämföra det med det finska systemet. Men jag tror att man kanske kan likna det med Hursti eller andra brödköer. En del av min praktik på KRAN rf är att hjälpa med matutdelningen i Andreaskyrkan varje torsdag. Under min första dag där har jag fått intrycket att det finns andra grupper av människor som kommer dit. I Tyskland utgör migranter med 60% huvuddelen av kunder, i Finland är de största målgrupperna ensamstående män i medelåldern utan jobb och kvinnliga pensionärer.

Men även här i Finland kritiserades politiken för att låta brödköerna bli en institution. Många människor som går dit har varit kunder i flera år. Fattigdomsforskare Maria Ohisalo berättade till Svenska Yle att det behövs inte bara ett starkare socialskydd, men också ”helhetsomfattande hjälp”.

Brödköerna och matutdelningen är bra och viktiga, men hoppas att någon gång behövs de inte längre.

bread-2542308_1280

 

Text: Christina Klahr, praktikant på KRAN

 

 

Referenser:

Rusk, Lukas (01.08.2017). Fattigdomsforskare: Brödköerna har blivit en institution. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/08/01/fattigdomsforskare-brodkoerna-har-blivit-en-institution [05.03.2018].

Nuoren addiktin omakuva

Senast läste jag en av en före detta alkoholist skriven bok som handlade om hans liv där allt var centrerat kring alkohol. Boken som jag nu kommer att behandla handlar i princip om samma sak men en annan substans. Nu är det nämligen Bill Clegg som berättar om sitt missbruk som användare av crack-kokain. På samma sätt som Kalle Lähdes bok Happotesti baserar sig Nuoren addiktin omakuva på Cleggs egna erfarenheter, men då Lähde använder sitt eget liv endast som en språngbräda för en berättelse som ofta får nästan absurda drag, berättar Clegg sin riktiga historia öppet och sanningsenligt.

Nuoren addiktin omakuva

Som den röda tråden i Nuoren addiktin omakuva löper en fas i Cleggs liv som varar i några veckor och som slutligen leder honom till rehabilitering och efter det ett nytt liv. Under dessa veckor bryr han sig inte om att sova eller äta, utan det enda han gör är att hoppa från hotell till hotell, röka massvis med crack-kokain och dricka oändliga mängder vodka. Hand i hand med denna period fylld av kaos och paranoia går berättelsen om Cleggs förflutna, om hans barndom, ungdom, relation till föräldrarna och relation till pojkvännen Noah. Noah hänger med ända till de sista stunderna före Bill rasar ihop för sista gången och tas in på vård.

Det som är svårt att förstå som läsare är den oändliga dragningskraften som crack-kokainet har. Då man inte själv känner till påverkan och då den beskrivs främst från en yttre synvinkel (kroppen slappnar av och bekymren försvinner) är det utmanande att begripa varför någon skulle vilja förstöra sitt liv för att kunna ligga i dyra hotellrum och röka var tjugonde minut för att uppleva en eufori som snabbt går förbi. Ändå är det det som får Bill att svika sin pojkvän hundratals gånger, att av egen begäran ge upp jobbet på ett förlag som han själv har grundat och överge allt som har konstruerat hans liv. På ett fåtal ställen beskrivs effekten ändå någorlunda tydligt och då får man en skymt av vad det är som är så attraktivt med substansen i fråga. Men då den konkreta kroppsliga uppfattningen om den intensiva euforin saknas känns Bills kraftiga beroende endast skrämmande.

Det som Bill skriver om kan ses som något chockerande, men han berättar så lugnt och realistiskt om händelserna att själva chockeffekten saknas. Då han radar upp faktumen om hans användning blir intrycket mer avtrubbat än förfärligt. Först är det som läsare till och med nästan svårt att uppfatta hur livshotande situationen i själva verket är, så naturlig och önskad är den i Bills värld. Men då berättelsen framskrider börjar det komma fram att det är närmast ett under att Bill inte har dött än. Ju mer han brukar och ju djupare in i sin misär han sjunker, desto mer önskar han själv att han skulle dö. Det finns ingen förtvivlan i den tanken, utan för honom känns det som det enda möjliga sättet att få slut på alltihop.

Kerään pikku pussit yhteen. Kasa on isompi kuin edellisiltana, ja nyt kun tilillä on vain neljä tonnia ja hotellin lasku kasvaa, alan jälleen pelätä, mahtaako määrä riittää. Kuolema ja tyhjä tili kiiruhtavat rinta rinnan, ja minä panen kaiken likoon ensimmäisen puolesta.

Alldeles känslolös är Bill inte, men oftast orsakar crack-kokainet en så tjock dimma i hans medvetande att det är endast enstaka stunder då han klarar av att tänka på Noahs känslor eller då han känner ångest över sitt eget beteende. Men inte ens då han har en gråtande Noah framför honom som bönfaller honom att sluta känner han något annat än en ännu större begäran efter ny dos. Så att han inte behöver ta itu med realiteterna. Som läsare blir man däremot alldeles desperat och undrar hur någon kan vara så förlåtande som Noah. Under tiden dom är tillsammans lovar Bill otaliga gånger att han skall bli nykter, men lika många gånger sviker han sitt löfte.

Det är svårt att begripa hur Bill kan vara så likgiltig för reaktionerna han skapar i Noah, men ännu svårare är det att begripa hur likgiltig han är för sitt eget välmående. Det går ju nog att förstå att det är så crack-kokainet fungerar och det är därför hans känsloliv är som bedövad, men kanske är det utöver drogens påverkan frågan om något mer djupgående. I ljuset av Bills svåra barndom – som han skriver om öppet och ingående – är det förståeligt att det finns något inom honom som han inte har fått utlopp för tidigare, något stort som orsakat känslor av skam och desperation ända sedan han varit barn men som han senare har förträngt. Kanske är crack-kokainet ett sätt att släppa loss demonerna, att få en ursäkt för att behandla sig själv lika illa som de undertryckta känslorna påstår att han förtjänar? Kanske är det något inom Bill som borde bli läkt men som förvandlas till självdestruktivitet då han inte hittar någon bättre medicin än crack-kokain?

Det är här passagerna om Bills barndom blir intressanta. Det är tydligt att en del av orsakerna till hans bruk hittas från de åren då han dagligen kämpade med ett pinsamt problem som hans far aldrig förstod sig på eller hjälpte honom med. Men någon enkel förklaring finns ändå inte, utan hans liv är en så stor röra med miljontals händelser, sammanträffanden och människorelationer att det okontrollerbara missbruket kan vara resultatet av allt som han någonsin gått igenom. Samma gäller förstås för oss alla: vi är resultat av alla de tillfälligheter som skett i vårt liv och som upplevs genom de filtren som vår personlighet ger oss. Det kan vara omöjligt att veta varför någon blir narkoman och någon annan inte blir det.

Mot slutet av boken har Bill svårigheter att komma in på hotell då det börjar synas på honom att han använder droger. Han beskriver hur han ständigt måste laga nya hål i sitt bälte för att hans byxor skulle hållas uppe och hur smutsiga hans kläder är. Ändå är han förvånad och skamsen då han för första gången blir avvisad i en hotellreception. Han förstår inte i vilket skede skiftet från en neutral person till en igenkännlig narkotikamissbrukare har skett.

Olen kauhuissani Mercer Streetillä. Olen jotenkin huomaamatta tullut astuneeksi rajan yli: aiemmin minusta ei nähnyt että olen crack-narkomaani, mutta nyt se on niin selvää että minut voidaan nakata pihalle. Katson tärisevätkö kädet. Minusta tuntuu ensimmäistä kertaa, että saatan näyttää, toimia ja kuulostaa aivan erilaiselta kuin luulen.

Samtidigt kan läsaren reflektera över sina egna attityder mot missbrukare. Om man på gatan ser någon som är sjukligt mager och verkar vilsen, trött och darrig, som inte är ren och som har illa åtsittande kläder på sig, hur reagerar man då? Vill man ta avstånd eller vill man hjälpa? Känner man avsky eller medkänsla? I och med Bills förskräckta tankar om sig själv ser man att det ju alltid finns en människa under narkomanrollen, det är alltid frågan om någons känslor och någons personliga liv som har glidit på fel spår. Bill är dock ännu i det skedet att han bryr sig om vad människorna runtomkring tycker och tänker. Nästa steg skulle kanske vara total likgiltighet för den utomstående världens åsikter.

Bill har svårigheter att se sig själv i ett verkligt ljus, men också världen runtomkring gör honom rådlös. Han upplever allvarliga fall av paranoia, då han får för sig att alla förbipasserande människor och alla taxichaufförer är hemliga agenter som är färdiga att arrestera honom. Han inbillar sig komplicerade konspirationsteorier där hela världen följer med hans droganvändning och förföljer honom vart han än går. Ändå får hotet om fängelsestraff inte honom att sluta, inte ens då en del av hans vanföreställningar visar sig vara sanna. Det är klart att orsaken till varför Bill har en så förvrängd syn på verkligheten är mängden crack-kokain han röker, men ändå känns det otroligt att någons syn på världen kan bli så förvriden. Även hans humör är alldeles beroende på om han är under påverkan eller inte. Då han inte precis har rökt känner han rädsla, ångest och panik, men genast då han får sin pipa uppvärmd försvinner hans bekymmer och världen ser ljuv och mottagande ut. Att orka stå ut med snabba humörsvängningar utöver allt annat som Bills kropp och sinne måste gå igenom är det inte konstigt att han till sist håller på att bli galen.

Trots det tunga ämnet är Nuoren addiktin omakuva ett stort nöje att läsa. I motsats till Happotesti där huvudpersonen saknar all introspektion och där hela berättelsen går ut på huvudpersonens drickande dag ut och dag in, är Cleggs berättelse en mångdimensionell dykning in i Bills förflutna, hans personlighet och världsbild. Att verkligen lära känna personen bakom drogmissbruket gör det igen en aning enklare att förstå varför någon är redo att offra sitt liv för berusningsmedlets skull och vad som krävs för att kunna rädda livet på någon som är beroende.

 

Text och bild: Catharina Herlin

Kalle Lähde – Happotesti

Happotesti

Kalle Lähde har skrivit en bok om alkoholism som är baserad på hans egna erfarenheter och som är samtidigt humoristisk och förfärligt dyster. Lähde började själv dricka i tonåren och förstod med detsamma att alkohol var något han älskade. Det tog ändå länge innan han kunde medge sin egen alkoholism. En stor del av händelserna i boken har skett i Lähdes riktiga liv, vilket är svårt att tro då man läser om de absurda situationerna. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att Lähdes liv låter som en vuxens galna sagoberättelse där inget går som det ska. Alkoholens kraft är stor: inte undra på att den förvränger allt, också uppfattningen om verkligheten.

Happotesti är en skildring av en alkoholists vardag där dagarna i fyllan följer varandra. Lähde går rakt på sak och berättar verklighetstroget vad som händer när den alkoholiserade huvudpersonen stiger upp ur sängen, eller från golvet, eller från marken någonstans på stan – vart han nu har råkat slockna. Det första han gör är att söka efter en flaska, och det hittar han nästan alltid. Om inte, finns det nog varierande sätt att ordna saken, t.ex. med hjälp av fruns sparkonto eller genom att handla öl på kredit på stampuben där bartendern är tillräckligt bekant för att gå med på arrangemanget. Dessutom har huvudpersonen ordnat ett recept på lugnande medicin som dämpar ångesten och hjälper med bakfyllan och som han annars också mumsar i sig nu och då av ren vana.

Lähde skriver på ett underhållande och lättsamt sätt. Huvudpersonens tankar står i så stor kontrast till verkligheten och han hamnar i så besynnerliga situationer att man ofta får lust att skratta trots att allt som händer har sin mörka sida. Det är tur att Lähde har valt ett relativt behagligt sätt att närma sig ämnet eftersom en lättläst bok kanske lockar till sig mer läsare än en dyster och allvarlig. Det är viktigt att alkoholism får uppmärksamhet och beskrivs på ett realistiskt sätt, men Lähde lyckas göra det utan att glömma att det är frågan om prosa och att en bra bok måste ha rytm och varierande språk. Man skulle tro att en vardag fylld av drickande är tråkig och enformig, men det är den inte åtminstone i Happotesti.

För att kunna dricka i lugn och ro har huvudpersonen sagt upp sig från sitt jobb och är ständigt nära på att förstöra sitt äktenskap också. Det är ändå ingen orsak att sluta dricka, utan han fortsätter att åka taxi till olika pubar och råka ut för konstiga äventyr dag ut och dag in. Trots att det stundvis känns tungt att läsa då man vet att det är frågan om verkliga händelser, är det samtidigt fascinerande och underhållande att följa med huvudpersonens förvillande liv. Hans självbedrägeri får tragikomiska proportioner och ofta påminner han om en Kalle Anka -lik karaktär där han håller på och ställer till det. Men på botten av alla känslor man går igenom som läsare finns en oro och rädsla inför när huvudpersonens kropp eller mentala hälsa protesterar för sista gången. Det är skrämmande hur mycket hans kropp tål och hur länge den klarar av att suga i sig alkohol utan någon näring. Och klart det har sitt pris. Huvudpersonen kan inte rå för att uträtta sina behov oberoende av om det finns en toalett tillgänglig eller inte, och han lider också av en massa andra symtom från yrsel till hallucinationer.

Läsupplevelsen är alltså väldigt känslosam. Det känns otroligt att en människa överhuvudtaget kan vara så fängslad av någonting att han låter det sabotera allt annat i livet. Det är frustrerande och sorgligt att följa med hur huvudpersonen ljuger och ger tomma löften åt sin fru som gång på gång förlåter honom. Eller om inte förlåter så åtminstone underlättar hans beteende. Det står ändå klart att om en alkoholist inte har motivation att bli nykter är det troligen omöjligt att någon annan kan hjälpa honom. Huvudpersonen är duktig på att hitta på orsaker och utomstående syndabockar för sitt drickande. Antingen är det fruns klagande som gör honom galen, eller så är han så deprimerad att han måste hjälpa sig själv genom att dricka, eller så är det fyllisen i grannbordet som bjuder honom på alkohol och då kan man ju inte vägra. Oftast har han ju inga problem överhuvudtaget utan tar bara en alkohol nu och då. Konstigt att alla överreagerar på det viset, tycker han.

Underliggande orsaker till drickande förklaras inte, troligen begriper huvudpersonen inte själv heller dem. Det tycks vara frågan om ren vana samt kroppsligt och psykiskt beroende. I ett skede av berättelsen söker sig huvudpersonen till rehabilitering, men det hjälper endast några dagar. Genast när han är nykter och hemma fortsätter han att dricka utan att inse att han inte borde ta en enda skvätt ur flaskan. Genast när han gör det faller allt ihop. Det är just här konsten att bedra sig själv blir så förödande. Det finns ingen djupare förståelse, ingen inre insyn, bara en tanke om att dricka en flaska till. Dessutom försvåras situationen av huvudpersonens intag av lugnande mediciner för han har i all tystnad också utvecklat ett beroende av läkemedel. Vilket han inte heller uppfattar.

Huvudpersonen är självisk, egoistisk och förstör allt han rör, men det är ändå omöjligt att inte känna sympati eller en vilja att hjälpa till. Det är nämligen naturligtvis inte personen själv som är ond, utan alkoholen. Jag tycker att det i vårt samhälle råder en för hård attityd som inte låter människor bakom alkoholismen träda fram, som om sjukdomen skulle betyda att de inte har ett människovärde. Jag tycker inte att man behöver förstå allt för mycket och inte underlätta ett alkoholistiskt beteende, men jag efterlyser ändå empati och kärlek till den närmaste. Vi åstadkommer inte förändring genom att stänga ut ur samhället dem som drabbats av alkoholism, och det är tur att vi har all den vård som vi har. Det finns ändå stora motstridigheter i den allmänna attityden mot alkohol och i attityden mot alkoholister. Om det är så tillåtet och okej att dricka stora mängder, varför räcker inte vår förståelse till dem som blir fast i alkoholen för livet? Mera sådana böcker som Happotesti behövs för att skina ljus på mekanismen bakom beroendet och för att låta en persons alkoholdimmiga tankar lyftas fram. Ingenting ändras genom rädsla eller genom att låtsas som om alkohol inte skulle vara ett enormt problem i vårt samhälle, utan genom att sträva efter att förstå och öppet tala om sjukdomen som heter alkoholism.

 

Text och bild: Catharina Herlin

Hungrig

Sofia Torvalds bok Hungrig – En bok om ätstörningar och föräldraskap är en grundlig dykning in i en värld där beräknande av kalorier, förvrängd kroppsbild och dystra framtidstankar är vardag. Torvalds granskar ätstörningar från alla tänkbara synvinklar och gör det på ett rationellt sätt samtidigt som hon lämnar plats för de känslor som väcks av att vara mamma till en dotter som lider av en ätstörning. Torvalds har intervjuat både insjuknade samt närstående till insjuknade för sin bok och då hon låter deras röster träda fram blir innehållet varierande och verkligt.

Sofia Torvalds

Torvalds börjar med att berätta om hur hennes dotter insjuknar i en ätstörning då hon är som utbyteselev i USA och hur fruktansvärt det är att som mamma höra sådana nyheter då man befinner sig på andra sidan av jorden. Genom resten av boken låter Torvalds sina egna erfarenheter löpa som en röd tråd, men mest fokuserar hon på större helheter, såsom samhällets påverkan på sjukdomens tillkomst, stämningen inom familjen då en är insjuknad i en ätstörning, olika vårdformer och föräldrarnas roll i det hela. Torvalds dotters erfarenheter och därmed Torvalds egna erfarenheter syns ändå starkt i allt hon skriver, eftersom hon tar stark ställning till alla de olika samhälleliga fenomenen och uppfattningarna om ätstörningar som är synliga i vår vardag. Och bra så. Kliniska och objektiva beskrivningar av olika ätstörningsformer har sin plats, men mycket större behov finns det för just sådana böcker som Hungrig, som verkligen går in för att undersöka kärnan i det hela och passionerat leta efter hjälp och svar.

Svar på vadå?

Det finns mycket som förblir obesvarat då någon insjuknar i en ätstörning, både hos den insjuknade själv och hos närstående. Den som insjuknar har vanligtvis ingen kontroll över sitt beteende: hon eller han vet bara att det är omöjligt att äta, det är omöjligt att leva utan alla de miljoner regler som finns till för att hjälpa henne eller honom att sluta äta, och det är omöjligt att se en utväg ur den ångestfyllda vardagen som hon eller han plötsligt har hamnat i. Ofta är allt detta väldigt tudelat, för samtidigt som hon eller han inte kan eller ens vill inbilla sig ett liv där allt inte kretsar kring vikt och mat, vill hon eller han också bli frisk och vara fri. Men det är svårt. Den som som utomstående ser på allt detta, t.ex. en förälder, kan ha väldigt svårt att uppfatta hur hela familjens liv plötsligt förvrängs på det sättet. Varför äter hon eller han bara inte? Torvalds lyfter fram sorgen, ilskan och frustrationen som väcks gång på gång under den långa vägen mot tillfrisknande, och hon ägnar också tre kapitel åt föräldrarnas roll och ansvar. Hon berättar om hur hon har bemötts av olika terapeuter och hur svårt det är att inte anklaga sig själv. Det finns också gripande citat i boken om hur någons pappa gör sitt bästa för att hjälpa sin sjuka dotter eller hur en flicka som haft en ätstörning inte förstår varför hennes föräldrar gick med på hennes sjuka beteende och inte tvingade henne att äta.

Mamma borde inte ha gått med på mina viljor. Jag var ju sjuk, jag måste få hjälp. Jag skulle inte ha haft en ätstörning i så många år om de hade tvingat mig. -Pia

Citaten hjälper läsaren att förstå hur vardagen präglad av en ätstörning kan se ut och hur stundvis absurda situationer man då kämpar med.

Torvalds är mest kritisk då hon diskuterar olika vårdformer. Hon lyfter fram många problem som hon själv har brottats med då hon desperat har sökt efter den bästa vården åt sin dotter. Det kan vara frågan om att man inte har tillräckligt med pengar för att få förstklassig vård, eller så är vården så splittrad att den inte är tillräckligt effektiv. Torvalds berättar om vårdpersonal som inte överhuvudtaget förstår sig på ätstörningar eller ger otillräcklig vård. Samtidigt kommer hon med varierande förslag till hur man kunde förbättra den nuvarande situationen och i slutet av boken presenterar hon många terapimetoder hon själv upplever som effektiva.

Utöver att vara en skildring av hur det är att leva med en ätstörning och vad som krävs för att tillfriskna är Hungrig en viktig tidsbild. Torvalds förmedlar genom välkommen kritisk granskning hur sjukt dagens utseendefixerade samhälle verkligen är, men stannar inte där, som så ofta händer då man diskuterar orsaker till ätstörningar. Torvalds ger sig ut för att hitta en mer omfattande förklaring då hon funderar på allt från en människas fysiska och psykiska utvecklingskurva och personlighetsdrag till sociala omständigheter och kulturella matvanor. Samtidigt blir det klart att det är omöjligt att hitta en tydlig enskild orsak till varför t.ex. en flicka i familjen insjuknar i en ätstörning och hennes syster inte gör det. Torvalds lyfter också fram tanken om att det kanske inte alls är så nödvändigt att i all evighet fundera på orsakerna, utan helst lägga energin på att tillfriskna och koncentrera sig på en ljusare framtid.

Det mest rörande i boken är citaten från dem som haft en ätstörning eller från deras föräldrar. Citaten ger en inblick i hur individuella situationerna kan vara och på hur olika sätt alla väljer att försöka kämpa sjukdomen. Dessutom påverkar dessa bitarna boken på ett sätt som gör den ännu mer realistisk, vilket å andra sidan inte saknas från början heller. Torvalds är nämligen så ärlig och rak på sak att helheten är samtidigt upplysande, givande och hjärtskärande.

Min kompis sa senare att du var jättesmal och vi var nog jätterädda, men vi vågade inte säga något om det. Vi trodde att det skulle ha varit hårt för dig att höra. Hon sa att hon tänkte att det kanske går bort. De hade diskuterat det sinsemellan men inte med mig. Och när jag sa att jag nog har haft anorexi så nästan grät hon i telefonen, att du kunde ju ha dött. Det är så laddat det där ordet. Att jag har haft en vän som haft anorexi och jag har inte sett det. Och jag sa att ni gjorde helt rätt när ni bara var med mig och inte pratade om det. -Ella

 

Text och bild: Catharina Herlin

Petri Karra: Pakenevat unet

bok

Pakenevat unet är en dyster berättelse om hur drogberoende kan slita sönder en familj och hur omöjligt det kan vara att stå emot dess enorma förödande kraft. Uttrycker jag mig dramatiskt? Kanske det, men då är jag i linje med Petri Karras bok, som är full med tragiska människoöden och hjärtslitande händelser. Boken är ändå inte alltför betungande att läsa eftersom Karras sätt att skriva är medryckande och rättfram. Dessutom är boken riktad åt ungdomar vilket syns både i berättarperspektivet och dialogen, som består till största delen av väldigt friformigt talspråk. Å ena sidan känns den ungdomliga stilen lättande eftersom man som läsare får ett intryck av att det som beskrivs är alldeles vardagligt, inget desto allvarligare. Å andra sidan är det just detta som är det tragiska i det hela.

I centrum av Pakenevat unet finns tonåringen Nasta och hans många år yngre syster Nadja vars mamma Marina är hopplöst fast i droger. Risken för att Nasta och Nadja skall omhändertas blir akut genast i början och Nastas planer för att fly tillsammans med sin lillasyster bildar en ram för berättelsen. Annars är skildringen nästan som från vilken ungdoms liv som helst: en oskyldig förtjusning till grannflickan, skolkning från skolan och snattande från närbutiken. Enda skillnaden är att Nasta oftast är tvungen att ta sig till de två sistnämnda för att han och Nadja överhuvudtaget skall överleva. Nasta håller också på att rita en tecknad serie som handlar om en fantasivärld där en hel by av människor blir galna därför att ingen längre kan sova. Fantasivärlden står i korrelation med verkligheten och är ett sätt för Nasta att bearbeta sina problem och lätta på sin mentala börda.

Karras sätt att beskriva drogernas oövervinnerliga makt är lätt att förstå utan att utveckla en dömande attityd mot Marina. Fast hon gång på gång sviker sina barn och inte klarar av att vara nykter, trots att hela familjens gemensamma framtid är beroende av det, är det svårt att anklaga henne. Men det är också svårt att läsa om drogernas påverkan på en människas kropp och sinne. Marina mår ständigt väldigt dåligt: de enda stunderna hon glömmer bort sitt fysiska och mentala lidande är då hon är kraftigt påverkad – men inte alltid ens då.

Nastas perspektiv är ändå upplysande i hur enormt besviken, ursinnig och hjälplös man kan känna sig som närstående till en missbrukare. Han har för länge sedan gett upp hoppet om att Marina någon dag samlar tillräckligt med kraft och viljestyrka till att lösgöra sig från sitt självorsakade helvete. Han anser inte ens längre att Marina är hans mor utan Nasta har istället för henne tagit på sig rollen som familjens försörjare. I motsats till sin mamma är hans inre krafter stundvis nästan otroliga: han har en alldeles orubblig uppfattning om att man måste vara hundraprocentigt självständig, känslolös och stark för att kunna leva i denna värld. Det är klart att han har utvecklat detta skal för att skydda sig mot de otaliga besvikelserna som han har varit tvungen att uthärda under åren, men inte är hans livshållning desto mindre upprörande fast man känner till orsaken. Om barn till missbrukare tvingas reagera på detta sätt redan då de är i den känsliga tonåren, då man borde få vara barn och först börja med att utveckla sin förmåga att klara av traumatiserande händelser och situationer, hur länge tar det innan man som vuxen lyckas demontera alla ohälsosamma mentala barriärer man byggt som skydd?

Nasta och Nadja klarar sig relativt bra under de urusla omständigheterna, men Nastas tuffa kamp mot alla vuxna, även dem som uppriktigt vill hjälpa, får mig som läsare att känna mig nästan desperat. Som kontrast till Nastas familj står grannfamiljen som består av mor och dotter, Tuija som är polis och Veera som går på Nastas klass och som Nasta är förtjust i. Då han umgås med en så ”vanlig” familj reflekterar han över de betydliga skillnaderna som kommer fram i Tuijas och Veeras förhållande och deras vardag. Den är trygg, öppen, kärleksfull och behaglig, allt det som Marina är oförmögen att bjuda sina barn trots att hon självklart skulle vilja gör det. Man kan ana en bottenlös smärta i Nasta i de stunder han observerar Veeras hemförhållanden i motsats till sina egna, men ännu smärtsammare är hans nästan automatiska motreaktion som går ut på att tränga undan alla ”mjuka” känslor och härda sig mot allt som inte betjänar den kalla och likgiltiga rollen han tagit på sig.

Tuija och Veera har utöver rollen som balanserad familj också en annan uppgift i berättelsen, nämligen att visa åt Nasta att i världen finns det förbehållslös kärlek och en unik vilja att hjälpa andra trots att man inte får något i ersättning. Nasta är nämligen van med att leva i en värld där allt används som handelsvara, även känslor som kärlek.

Nastas räddning är en fantasivärld han bygger upp genom att rita och som han flyr till då han känner att allt i den verkliga världen håller på att kollapsa. Berättelsen som han skapar är rå och tragisk, men den har också kärleksfulla och uppmuntrande drag. Det visar hur viktigt det är att ha kvar ens en liten gnutta av hopp. Nasta kanske inte längre tror på att Marina kommer att bli nykter eller att hon överhuvudtaget någonsin klarar av att sköta sin roll som familjens försörjare, men han har trots det en dröm om en bättre framtid tillsammans med sin lillasyster. Att han inte sjunker ner i en förtvivlad hopplöshet kan ses som ett bevis på människans otroliga inre kraft och tendens att till och med i de eländigaste omständigheterna sträva efter att klara sig så gott det går.

 

Text och bild: Catharina Herlin

Århundradets kärlekssaga

århundradets kärlekssaga

Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga är en ärlig och oförskönad skildring av hur det är att leva tillsammans med en alkoholist, hur det är att anpassa sitt eget liv och välbefinnande till hans fylleperioder och hur det är att tränga undan sina egna behov så att de inte står i vägen för hans beroende. Framför allt är Århundradets kärlekssaga precis det som titeln säger, men omvänt: det är en hjärtskärande berättelse om hur det känns att älska för mycket då kärleken ändå aldrig räcker till.

Redan från första sidorna kommer Tikkanens text väldigt nära. Det är svårt att inte bli påverkad då hon lugnt och sansat lyfter fram alla de orättvisor och fruktan som samlats under åren i skuggan av alkoholismen. Hon berättar om vardagen som format sig fullständigt på alkoholmissbrukets villkor och som tvingat både henne själv och hennes barn att alltid i första hand ta hänsyn till vilket skede av drickandet som pågår. Alkoholmissbruk är inte något som man kan hålla på med i ett isolerat hörn samtidigt som man låter resten av familjen fortsätta med sitt, utan det påverkar allas mentala tillstånd och är den centrala faktorn i hur familjemedlemmarna beter sig och hur de mår.

Tikkanen beskriver hur barnen berövas sin barndom då han som dricker själv blir ett nyckfullt barn som skall skyddas, tas hand om och hållas på så gott humör som möjligt. Av samma orsak måste Tikkanen lägga åt sidan så gott som hela sitt liv, då hon ensam måste ansvara för hemmet och familjen. Hon gläds över en 17 minuter lång jobbresa då hon kan sitta och läsa eller är tacksam över att hennes man äntligen har slocknat så hon kan skriva. Och ändå går hon och bär skuld över det som pågår.

Skulden, ja. Det är ett av bokens viktigaste teman och finns ständigt i bakgrunden då Tikkanen överväger sina möjligheter och sina skyldigheter. Om man inte själv befinner sig i samma situation är det troligtvis omöjligt att förstå hur det känns att bo tillsammans med någon man älskar mer än någonting, någon man vill rädda men som samtidigt förstör ens eget liv och aldrig bjuder sådan kärlek eller sådant beteende man förtjänar, men Tikkanens hopplöshet har ändå något universellt i sig som det går att identifiera sig med. Det är här könsperspektivet som Tikkanen är känd för att lyfta fram kommer tydligast till synes: hur kvinnan ständigt offrar sig för andras skull, men hur det andra könet aldrig kommer emot på samma sätt. Hur självklart det är för kvinnan att bekymra sig om andras välbefinnande, hur naturligt det är för henne att lägga sig själv åt sidan och göra plats åt andra, hur van hon är att förtränga de känslor som uppstår då hon märker att hennes eget liv än en gång har stått på paus därför att någon annan tagit upp all tid hon egentligen skulle behöva för sig själv. Varför känner man sig förpliktad till att ta ansvar över alla andra än sig själv? Det finns ändå inget martyrlikt över Tikkanens sätt att beskriva sitt liv och sin roll i familjen, vilket gör allting ännu mer slående: att hon är så van att prioritera andras välmående att hon nöjer sig med att helt enkelt konstatera situationen och så får det vara så.

Det finns en hel del motstridigheter i en vardag som styrs av alkohol. Tikkanen grubblar över hur hon efter åratal av tomma löften, förhoppningar som aldrig uppfylls och brist på förtroende ändå inte lämnat sin man. Hon skäms över att ha sådana tankar men hon skäms också över att frivilligt stanna kvar i de eländiga och orättvisa omständigheterna. Hon undrar hur det är möjligt att förlåta så mycket och samtidigt förakta den man älskar. Allt kommer alltid tillbaka till kärleken, vars innersta väsen Tikkanen undersöker genom hela boken. Beroende på dagen kan kärleken användas som vapen, som gottgörelse, som ett lim som håller allt ihop eller som något som får en att orka – nästan vad som helst. Om kärleken går att användas och bearbetas kan man ju fråga sig om den längre är värd någonting, eller är den då det enda som är värt något överhuvudtaget. Kärleken är den grundläggande kraften som håller allt ihop, men samtidigt råddar den till allting.

”Ju mer jag älskade dej
dess mer betvivlade du
min kärlek

Den måste ständigt
sättas på nya och hårdare prov

Och när den ändå alltid bestod
och bara ökade
i takt med min förtvivlan
blev du till slut
alldeles ifrån dej

Då hittade du på
ytterligare en variant –
att älska
ännu mer
än jag”

Tikkanen är inte ute efter att söka svar eller lösningar till alkoholismen, men redan genom att beskriva vardagen och sina känslor hittar hon någon slags kärna i det hela. Det är förstås en komplicerad och individuell process som får en att bli beroende av alkohol, men då Tikkanen berättar om sin mans vilja att straffa sig själv, om hans underliggande skuldkänslor som delvis orsakar och upprätthåller men också förstärks av missbruket, samt om hans svartsjuka som berättar om hans dåliga självförtroende som han inte kan medge för sig själv, känns allt väldigt bekant även för mig som har närstående som har problem med alkohol. Kanske är det delvis oförmågan att behandla svåra känslor som leder till alkoholmissbruk? Tikkanen beskriver sin mans underliggande motiv till drickandet så insiktsfullt att Århundradets kärlekssaga är en väldigt upplysande läsupplevelse.

Boken är skriven på sätt och vis i diktform då strukturen är kort och koncis och det går snabbt att läsa de knappt 200 sidorna, men stilistiskt lutar boken mer mot prosa och är lättbegriplig. Trots detta är Århundradets kärlekssaga en gripande och stundvis även tung upplevelse som verkligen öppnar ögonen för hur det känns att leva i ett kärleksförhållande som förvrängs av alkoholism.

 

Text och bild: Catharina Herlin

 

Bokblogg

Book, Novel, Reading, Tea

Som ni kunde läsa i föregående inlägg har KRAN fått en ny assistent som älskar att läsa och skriva. Ett av Catharinas projekt på KRAN kommer att vara att blogga om böcker som handlar om olika former av beroenden, främst svenskspråkiga men på listan finns också några finska böcker.

Om ni vill ha boktips är ni med andra ord välkomna att kika in på vår blogg!