Århundradets kärlekssaga

århundradets kärlekssaga

Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga är en ärlig och oförskönad skildring av hur det är att leva tillsammans med en alkoholist, hur det är att anpassa sitt eget liv och välbefinnande till hans fylleperioder och hur det är att tränga undan sina egna behov så att de inte står i vägen för hans beroende. Framför allt är Århundradets kärlekssaga precis det som titeln säger, men omvänt: det är en hjärtskärande berättelse om hur det känns att älska för mycket då kärleken ändå aldrig räcker till.

Redan från första sidorna kommer Tikkanens text väldigt nära. Det är svårt att inte bli påverkad då hon lugnt och sansat lyfter fram alla de orättvisor och fruktan som samlats under åren i skuggan av alkoholismen. Hon berättar om vardagen som format sig fullständigt på alkoholmissbrukets villkor och som tvingat både henne själv och hennes barn att alltid i första hand ta hänsyn till vilket skede av drickandet som pågår. Alkoholmissbruk är inte något som man kan hålla på med i ett isolerat hörn samtidigt som man låter resten av familjen fortsätta med sitt, utan det påverkar allas mentala tillstånd och är den centrala faktorn i hur familjemedlemmarna beter sig och hur de mår.

Tikkanen beskriver hur barnen berövas sin barndom då han som dricker själv blir ett nyckfullt barn som skall skyddas, tas hand om och hållas på så gott humör som möjligt. Av samma orsak måste Tikkanen lägga åt sidan så gott som hela sitt liv, då hon ensam måste ansvara för hemmet och familjen. Hon gläds över en 17 minuter lång jobbresa då hon kan sitta och läsa eller är tacksam över att hennes man äntligen har slocknat så hon kan skriva. Och ändå går hon och bär skuld över det som pågår.

Skulden, ja. Det är ett av bokens viktigaste teman och finns ständigt i bakgrunden då Tikkanen överväger sina möjligheter och sina skyldigheter. Om man inte själv befinner sig i samma situation är det troligtvis omöjligt att förstå hur det känns att bo tillsammans med någon man älskar mer än någonting, någon man vill rädda men som samtidigt förstör ens eget liv och aldrig bjuder sådan kärlek eller sådant beteende man förtjänar, men Tikkanens hopplöshet har ändå något universellt i sig som det går att identifiera sig med. Det är här könsperspektivet som Tikkanen är känd för att lyfta fram kommer tydligast till synes: hur kvinnan ständigt offrar sig för andras skull, men hur det andra könet aldrig kommer emot på samma sätt. Hur självklart det är för kvinnan att bekymra sig om andras välbefinnande, hur naturligt det är för henne att lägga sig själv åt sidan och göra plats åt andra, hur van hon är att förtränga de känslor som uppstår då hon märker att hennes eget liv än en gång har stått på paus därför att någon annan tagit upp all tid hon egentligen skulle behöva för sig själv. Varför känner man sig förpliktad till att ta ansvar över alla andra än sig själv? Det finns ändå inget martyrlikt över Tikkanens sätt att beskriva sitt liv och sin roll i familjen, vilket gör allting ännu mer slående: att hon är så van att prioritera andras välmående att hon nöjer sig med att helt enkelt konstatera situationen och så får det vara så.

Det finns en hel del motstridigheter i en vardag som styrs av alkohol. Tikkanen grubblar över hur hon efter åratal av tomma löften, förhoppningar som aldrig uppfylls och brist på förtroende ändå inte lämnat sin man. Hon skäms över att ha sådana tankar men hon skäms också över att frivilligt stanna kvar i de eländiga och orättvisa omständigheterna. Hon undrar hur det är möjligt att förlåta så mycket och samtidigt förakta den man älskar. Allt kommer alltid tillbaka till kärleken, vars innersta väsen Tikkanen undersöker genom hela boken. Beroende på dagen kan kärleken användas som vapen, som gottgörelse, som ett lim som håller allt ihop eller som något som får en att orka – nästan vad som helst. Om kärleken går att användas och bearbetas kan man ju fråga sig om den längre är värd någonting, eller är den då det enda som är värt något överhuvudtaget. Kärleken är den grundläggande kraften som håller allt ihop, men samtidigt råddar den till allting.

”Ju mer jag älskade dej
dess mer betvivlade du
min kärlek

Den måste ständigt
sättas på nya och hårdare prov

Och när den ändå alltid bestod
och bara ökade
i takt med min förtvivlan
blev du till slut
alldeles ifrån dej

Då hittade du på
ytterligare en variant –
att älska
ännu mer
än jag”

Tikkanen är inte ute efter att söka svar eller lösningar till alkoholismen, men redan genom att beskriva vardagen och sina känslor hittar hon någon slags kärna i det hela. Det är förstås en komplicerad och individuell process som får en att bli beroende av alkohol, men då Tikkanen berättar om sin mans vilja att straffa sig själv, om hans underliggande skuldkänslor som delvis orsakar och upprätthåller men också förstärks av missbruket, samt om hans svartsjuka som berättar om hans dåliga självförtroende som han inte kan medge för sig själv, känns allt väldigt bekant även för mig som har närstående som har problem med alkohol. Kanske är det delvis oförmågan att behandla svåra känslor som leder till alkoholmissbruk? Tikkanen beskriver sin mans underliggande motiv till drickandet så insiktsfullt att Århundradets kärlekssaga är en väldigt upplysande läsupplevelse.

Boken är skriven på sätt och vis i diktform då strukturen är kort och koncis och det går snabbt att läsa de knappt 200 sidorna, men stilistiskt lutar boken mer mot prosa och är lättbegriplig. Trots detta är Århundradets kärlekssaga en gripande och stundvis även tung upplevelse som verkligen öppnar ögonen för hur det känns att leva i ett kärleksförhållande som förvrängs av alkoholism.

 

Text och bild: Catharina Herlin

 

Annonser

Bokblogg

Book, Novel, Reading, Tea

Som ni kunde läsa i föregående inlägg har KRAN fått en ny assistent som älskar att läsa och skriva. Ett av Catharinas projekt på KRAN kommer att vara att blogga om böcker som handlar om olika former av beroenden, främst svenskspråkiga men på listan finns också några finska böcker.

Om ni vill ha boktips är ni med andra ord välkomna att kika in på vår blogg!