Nuoren addiktin omakuva

Senast läste jag en av en före detta alkoholist skriven bok som handlade om hans liv där allt var centrerat kring alkohol. Boken som jag nu kommer att behandla handlar i princip om samma sak men en annan substans. Nu är det nämligen Bill Clegg som berättar om sitt missbruk som användare av crack-kokain. På samma sätt som Kalle Lähdes bok Happotesti baserar sig Nuoren addiktin omakuva på Cleggs egna erfarenheter, men då Lähde använder sitt eget liv endast som en språngbräda för en berättelse som ofta får nästan absurda drag, berättar Clegg sin riktiga historia öppet och sanningsenligt.

Nuoren addiktin omakuva

Som den röda tråden i Nuoren addiktin omakuva löper en fas i Cleggs liv som varar i några veckor och som slutligen leder honom till rehabilitering och efter det ett nytt liv. Under dessa veckor bryr han sig inte om att sova eller äta, utan det enda han gör är att hoppa från hotell till hotell, röka massvis med crack-kokain och dricka oändliga mängder vodka. Hand i hand med denna period fylld av kaos och paranoia går berättelsen om Cleggs förflutna, om hans barndom, ungdom, relation till föräldrarna och relation till pojkvännen Noah. Noah hänger med ända till de sista stunderna före Bill rasar ihop för sista gången och tas in på vård.

Det som är svårt att förstå som läsare är den oändliga dragningskraften som crack-kokainet har. Då man inte själv känner till påverkan och då den beskrivs främst från en yttre synvinkel (kroppen slappnar av och bekymren försvinner) är det utmanande att begripa varför någon skulle vilja förstöra sitt liv för att kunna ligga i dyra hotellrum och röka var tjugonde minut för att uppleva en eufori som snabbt går förbi. Ändå är det det som får Bill att svika sin pojkvän hundratals gånger, att av egen begäran ge upp jobbet på ett förlag som han själv har grundat och överge allt som har konstruerat hans liv. På ett fåtal ställen beskrivs effekten ändå någorlunda tydligt och då får man en skymt av vad det är som är så attraktivt med substansen i fråga. Men då den konkreta kroppsliga uppfattningen om den intensiva euforin saknas känns Bills kraftiga beroende endast skrämmande.

Det som Bill skriver om kan ses som något chockerande, men han berättar så lugnt och realistiskt om händelserna att själva chockeffekten saknas. Då han radar upp faktumen om hans användning blir intrycket mer avtrubbat än förfärligt. Först är det som läsare till och med nästan svårt att uppfatta hur livshotande situationen i själva verket är, så naturlig och önskad är den i Bills värld. Men då berättelsen framskrider börjar det komma fram att det är närmast ett under att Bill inte har dött än. Ju mer han brukar och ju djupare in i sin misär han sjunker, desto mer önskar han själv att han skulle dö. Det finns ingen förtvivlan i den tanken, utan för honom känns det som det enda möjliga sättet att få slut på alltihop.

Kerään pikku pussit yhteen. Kasa on isompi kuin edellisiltana, ja nyt kun tilillä on vain neljä tonnia ja hotellin lasku kasvaa, alan jälleen pelätä, mahtaako määrä riittää. Kuolema ja tyhjä tili kiiruhtavat rinta rinnan, ja minä panen kaiken likoon ensimmäisen puolesta.

Alldeles känslolös är Bill inte, men oftast orsakar crack-kokainet en så tjock dimma i hans medvetande att det är endast enstaka stunder då han klarar av att tänka på Noahs känslor eller då han känner ångest över sitt eget beteende. Men inte ens då han har en gråtande Noah framför honom som bönfaller honom att sluta känner han något annat än en ännu större begäran efter ny dos. Så att han inte behöver ta itu med realiteterna. Som läsare blir man däremot alldeles desperat och undrar hur någon kan vara så förlåtande som Noah. Under tiden dom är tillsammans lovar Bill otaliga gånger att han skall bli nykter, men lika många gånger sviker han sitt löfte.

Det är svårt att begripa hur Bill kan vara så likgiltig för reaktionerna han skapar i Noah, men ännu svårare är det att begripa hur likgiltig han är för sitt eget välmående. Det går ju nog att förstå att det är så crack-kokainet fungerar och det är därför hans känsloliv är som bedövad, men kanske är det utöver drogens påverkan frågan om något mer djupgående. I ljuset av Bills svåra barndom – som han skriver om öppet och ingående – är det förståeligt att det finns något inom honom som han inte har fått utlopp för tidigare, något stort som orsakat känslor av skam och desperation ända sedan han varit barn men som han senare har förträngt. Kanske är crack-kokainet ett sätt att släppa loss demonerna, att få en ursäkt för att behandla sig själv lika illa som de undertryckta känslorna påstår att han förtjänar? Kanske är det något inom Bill som borde bli läkt men som förvandlas till självdestruktivitet då han inte hittar någon bättre medicin än crack-kokain?

Det är här passagerna om Bills barndom blir intressanta. Det är tydligt att en del av orsakerna till hans bruk hittas från de åren då han dagligen kämpade med ett pinsamt problem som hans far aldrig förstod sig på eller hjälpte honom med. Men någon enkel förklaring finns ändå inte, utan hans liv är en så stor röra med miljontals händelser, sammanträffanden och människorelationer att det okontrollerbara missbruket kan vara resultatet av allt som han någonsin gått igenom. Samma gäller förstås för oss alla: vi är resultat av alla de tillfälligheter som skett i vårt liv och som upplevs genom de filtren som vår personlighet ger oss. Det kan vara omöjligt att veta varför någon blir narkoman och någon annan inte blir det.

Mot slutet av boken har Bill svårigheter att komma in på hotell då det börjar synas på honom att han använder droger. Han beskriver hur han ständigt måste laga nya hål i sitt bälte för att hans byxor skulle hållas uppe och hur smutsiga hans kläder är. Ändå är han förvånad och skamsen då han för första gången blir avvisad i en hotellreception. Han förstår inte i vilket skede skiftet från en neutral person till en igenkännlig narkotikamissbrukare har skett.

Olen kauhuissani Mercer Streetillä. Olen jotenkin huomaamatta tullut astuneeksi rajan yli: aiemmin minusta ei nähnyt että olen crack-narkomaani, mutta nyt se on niin selvää että minut voidaan nakata pihalle. Katson tärisevätkö kädet. Minusta tuntuu ensimmäistä kertaa, että saatan näyttää, toimia ja kuulostaa aivan erilaiselta kuin luulen.

Samtidigt kan läsaren reflektera över sina egna attityder mot missbrukare. Om man på gatan ser någon som är sjukligt mager och verkar vilsen, trött och darrig, som inte är ren och som har illa åtsittande kläder på sig, hur reagerar man då? Vill man ta avstånd eller vill man hjälpa? Känner man avsky eller medkänsla? I och med Bills förskräckta tankar om sig själv ser man att det ju alltid finns en människa under narkomanrollen, det är alltid frågan om någons känslor och någons personliga liv som har glidit på fel spår. Bill är dock ännu i det skedet att han bryr sig om vad människorna runtomkring tycker och tänker. Nästa steg skulle kanske vara total likgiltighet för den utomstående världens åsikter.

Bill har svårigheter att se sig själv i ett verkligt ljus, men också världen runtomkring gör honom rådlös. Han upplever allvarliga fall av paranoia, då han får för sig att alla förbipasserande människor och alla taxichaufförer är hemliga agenter som är färdiga att arrestera honom. Han inbillar sig komplicerade konspirationsteorier där hela världen följer med hans droganvändning och förföljer honom vart han än går. Ändå får hotet om fängelsestraff inte honom att sluta, inte ens då en del av hans vanföreställningar visar sig vara sanna. Det är klart att orsaken till varför Bill har en så förvrängd syn på verkligheten är mängden crack-kokain han röker, men ändå känns det otroligt att någons syn på världen kan bli så förvriden. Även hans humör är alldeles beroende på om han är under påverkan eller inte. Då han inte precis har rökt känner han rädsla, ångest och panik, men genast då han får sin pipa uppvärmd försvinner hans bekymmer och världen ser ljuv och mottagande ut. Att orka stå ut med snabba humörsvängningar utöver allt annat som Bills kropp och sinne måste gå igenom är det inte konstigt att han till sist håller på att bli galen.

Trots det tunga ämnet är Nuoren addiktin omakuva ett stort nöje att läsa. I motsats till Happotesti där huvudpersonen saknar all introspektion och där hela berättelsen går ut på huvudpersonens drickande dag ut och dag in, är Cleggs berättelse en mångdimensionell dykning in i Bills förflutna, hans personlighet och världsbild. Att verkligen lära känna personen bakom drogmissbruket gör det igen en aning enklare att förstå varför någon är redo att offra sitt liv för berusningsmedlets skull och vad som krävs för att kunna rädda livet på någon som är beroende.

 

Text och bild: Catharina Herlin

Annonser

Kalle Lähde – Happotesti

Happotesti

Kalle Lähde har skrivit en bok om alkoholism som är baserad på hans egna erfarenheter och som är samtidigt humoristisk och förfärligt dyster. Lähde började själv dricka i tonåren och förstod med detsamma att alkohol var något han älskade. Det tog ändå länge innan han kunde medge sin egen alkoholism. En stor del av händelserna i boken har skett i Lähdes riktiga liv, vilket är svårt att tro då man läser om de absurda situationerna. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att Lähdes liv låter som en vuxens galna sagoberättelse där inget går som det ska. Alkoholens kraft är stor: inte undra på att den förvränger allt, också uppfattningen om verkligheten.

Happotesti är en skildring av en alkoholists vardag där dagarna i fyllan följer varandra. Lähde går rakt på sak och berättar verklighetstroget vad som händer när den alkoholiserade huvudpersonen stiger upp ur sängen, eller från golvet, eller från marken någonstans på stan – vart han nu har råkat slockna. Det första han gör är att söka efter en flaska, och det hittar han nästan alltid. Om inte, finns det nog varierande sätt att ordna saken, t.ex. med hjälp av fruns sparkonto eller genom att handla öl på kredit på stampuben där bartendern är tillräckligt bekant för att gå med på arrangemanget. Dessutom har huvudpersonen ordnat ett recept på lugnande medicin som dämpar ångesten och hjälper med bakfyllan och som han annars också mumsar i sig nu och då av ren vana.

Lähde skriver på ett underhållande och lättsamt sätt. Huvudpersonens tankar står i så stor kontrast till verkligheten och han hamnar i så besynnerliga situationer att man ofta får lust att skratta trots att allt som händer har sin mörka sida. Det är tur att Lähde har valt ett relativt behagligt sätt att närma sig ämnet eftersom en lättläst bok kanske lockar till sig mer läsare än en dyster och allvarlig. Det är viktigt att alkoholism får uppmärksamhet och beskrivs på ett realistiskt sätt, men Lähde lyckas göra det utan att glömma att det är frågan om prosa och att en bra bok måste ha rytm och varierande språk. Man skulle tro att en vardag fylld av drickande är tråkig och enformig, men det är den inte åtminstone i Happotesti.

För att kunna dricka i lugn och ro har huvudpersonen sagt upp sig från sitt jobb och är ständigt nära på att förstöra sitt äktenskap också. Det är ändå ingen orsak att sluta dricka, utan han fortsätter att åka taxi till olika pubar och råka ut för konstiga äventyr dag ut och dag in. Trots att det stundvis känns tungt att läsa då man vet att det är frågan om verkliga händelser, är det samtidigt fascinerande och underhållande att följa med huvudpersonens förvillande liv. Hans självbedrägeri får tragikomiska proportioner och ofta påminner han om en Kalle Anka -lik karaktär där han håller på och ställer till det. Men på botten av alla känslor man går igenom som läsare finns en oro och rädsla inför när huvudpersonens kropp eller mentala hälsa protesterar för sista gången. Det är skrämmande hur mycket hans kropp tål och hur länge den klarar av att suga i sig alkohol utan någon näring. Och klart det har sitt pris. Huvudpersonen kan inte rå för att uträtta sina behov oberoende av om det finns en toalett tillgänglig eller inte, och han lider också av en massa andra symtom från yrsel till hallucinationer.

Läsupplevelsen är alltså väldigt känslosam. Det känns otroligt att en människa överhuvudtaget kan vara så fängslad av någonting att han låter det sabotera allt annat i livet. Det är frustrerande och sorgligt att följa med hur huvudpersonen ljuger och ger tomma löften åt sin fru som gång på gång förlåter honom. Eller om inte förlåter så åtminstone underlättar hans beteende. Det står ändå klart att om en alkoholist inte har motivation att bli nykter är det troligen omöjligt att någon annan kan hjälpa honom. Huvudpersonen är duktig på att hitta på orsaker och utomstående syndabockar för sitt drickande. Antingen är det fruns klagande som gör honom galen, eller så är han så deprimerad att han måste hjälpa sig själv genom att dricka, eller så är det fyllisen i grannbordet som bjuder honom på alkohol och då kan man ju inte vägra. Oftast har han ju inga problem överhuvudtaget utan tar bara en alkohol nu och då. Konstigt att alla överreagerar på det viset, tycker han.

Underliggande orsaker till drickande förklaras inte, troligen begriper huvudpersonen inte själv heller dem. Det tycks vara frågan om ren vana samt kroppsligt och psykiskt beroende. I ett skede av berättelsen söker sig huvudpersonen till rehabilitering, men det hjälper endast några dagar. Genast när han är nykter och hemma fortsätter han att dricka utan att inse att han inte borde ta en enda skvätt ur flaskan. Genast när han gör det faller allt ihop. Det är just här konsten att bedra sig själv blir så förödande. Det finns ingen djupare förståelse, ingen inre insyn, bara en tanke om att dricka en flaska till. Dessutom försvåras situationen av huvudpersonens intag av lugnande mediciner för han har i all tystnad också utvecklat ett beroende av läkemedel. Vilket han inte heller uppfattar.

Huvudpersonen är självisk, egoistisk och förstör allt han rör, men det är ändå omöjligt att inte känna sympati eller en vilja att hjälpa till. Det är nämligen naturligtvis inte personen själv som är ond, utan alkoholen. Jag tycker att det i vårt samhälle råder en för hård attityd som inte låter människor bakom alkoholismen träda fram, som om sjukdomen skulle betyda att de inte har ett människovärde. Jag tycker inte att man behöver förstå allt för mycket och inte underlätta ett alkoholistiskt beteende, men jag efterlyser ändå empati och kärlek till den närmaste. Vi åstadkommer inte förändring genom att stänga ut ur samhället dem som drabbats av alkoholism, och det är tur att vi har all den vård som vi har. Det finns ändå stora motstridigheter i den allmänna attityden mot alkohol och i attityden mot alkoholister. Om det är så tillåtet och okej att dricka stora mängder, varför räcker inte vår förståelse till dem som blir fast i alkoholen för livet? Mera sådana böcker som Happotesti behövs för att skina ljus på mekanismen bakom beroendet och för att låta en persons alkoholdimmiga tankar lyftas fram. Ingenting ändras genom rädsla eller genom att låtsas som om alkohol inte skulle vara ett enormt problem i vårt samhälle, utan genom att sträva efter att förstå och öppet tala om sjukdomen som heter alkoholism.

 

Text och bild: Catharina Herlin

Hungrig

Sofia Torvalds bok Hungrig – En bok om ätstörningar och föräldraskap är en grundlig dykning in i en värld där beräknande av kalorier, förvrängd kroppsbild och dystra framtidstankar är vardag. Torvalds granskar ätstörningar från alla tänkbara synvinklar och gör det på ett rationellt sätt samtidigt som hon lämnar plats för de känslor som väcks av att vara mamma till en dotter som lider av en ätstörning. Torvalds har intervjuat både insjuknade samt närstående till insjuknade för sin bok och då hon låter deras röster träda fram blir innehållet varierande och verkligt.

Sofia Torvalds

Torvalds börjar med att berätta om hur hennes dotter insjuknar i en ätstörning då hon är som utbyteselev i USA och hur fruktansvärt det är att som mamma höra sådana nyheter då man befinner sig på andra sidan av jorden. Genom resten av boken låter Torvalds sina egna erfarenheter löpa som en röd tråd, men mest fokuserar hon på större helheter, såsom samhällets påverkan på sjukdomens tillkomst, stämningen inom familjen då en är insjuknad i en ätstörning, olika vårdformer och föräldrarnas roll i det hela. Torvalds dotters erfarenheter och därmed Torvalds egna erfarenheter syns ändå starkt i allt hon skriver, eftersom hon tar stark ställning till alla de olika samhälleliga fenomenen och uppfattningarna om ätstörningar som är synliga i vår vardag. Och bra så. Kliniska och objektiva beskrivningar av olika ätstörningsformer har sin plats, men mycket större behov finns det för just sådana böcker som Hungrig, som verkligen går in för att undersöka kärnan i det hela och passionerat leta efter hjälp och svar.

Svar på vadå?

Det finns mycket som förblir obesvarat då någon insjuknar i en ätstörning, både hos den insjuknade själv och hos närstående. Den som insjuknar har vanligtvis ingen kontroll över sitt beteende: hon eller han vet bara att det är omöjligt att äta, det är omöjligt att leva utan alla de miljoner regler som finns till för att hjälpa henne eller honom att sluta äta, och det är omöjligt att se en utväg ur den ångestfyllda vardagen som hon eller han plötsligt har hamnat i. Ofta är allt detta väldigt tudelat, för samtidigt som hon eller han inte kan eller ens vill inbilla sig ett liv där allt inte kretsar kring vikt och mat, vill hon eller han också bli frisk och vara fri. Men det är svårt. Den som som utomstående ser på allt detta, t.ex. en förälder, kan ha väldigt svårt att uppfatta hur hela familjens liv plötsligt förvrängs på det sättet. Varför äter hon eller han bara inte? Torvalds lyfter fram sorgen, ilskan och frustrationen som väcks gång på gång under den långa vägen mot tillfrisknande, och hon ägnar också tre kapitel åt föräldrarnas roll och ansvar. Hon berättar om hur hon har bemötts av olika terapeuter och hur svårt det är att inte anklaga sig själv. Det finns också gripande citat i boken om hur någons pappa gör sitt bästa för att hjälpa sin sjuka dotter eller hur en flicka som haft en ätstörning inte förstår varför hennes föräldrar gick med på hennes sjuka beteende och inte tvingade henne att äta.

Mamma borde inte ha gått med på mina viljor. Jag var ju sjuk, jag måste få hjälp. Jag skulle inte ha haft en ätstörning i så många år om de hade tvingat mig. -Pia

Citaten hjälper läsaren att förstå hur vardagen präglad av en ätstörning kan se ut och hur stundvis absurda situationer man då kämpar med.

Torvalds är mest kritisk då hon diskuterar olika vårdformer. Hon lyfter fram många problem som hon själv har brottats med då hon desperat har sökt efter den bästa vården åt sin dotter. Det kan vara frågan om att man inte har tillräckligt med pengar för att få förstklassig vård, eller så är vården så splittrad att den inte är tillräckligt effektiv. Torvalds berättar om vårdpersonal som inte överhuvudtaget förstår sig på ätstörningar eller ger otillräcklig vård. Samtidigt kommer hon med varierande förslag till hur man kunde förbättra den nuvarande situationen och i slutet av boken presenterar hon många terapimetoder hon själv upplever som effektiva.

Utöver att vara en skildring av hur det är att leva med en ätstörning och vad som krävs för att tillfriskna är Hungrig en viktig tidsbild. Torvalds förmedlar genom välkommen kritisk granskning hur sjukt dagens utseendefixerade samhälle verkligen är, men stannar inte där, som så ofta händer då man diskuterar orsaker till ätstörningar. Torvalds ger sig ut för att hitta en mer omfattande förklaring då hon funderar på allt från en människas fysiska och psykiska utvecklingskurva och personlighetsdrag till sociala omständigheter och kulturella matvanor. Samtidigt blir det klart att det är omöjligt att hitta en tydlig enskild orsak till varför t.ex. en flicka i familjen insjuknar i en ätstörning och hennes syster inte gör det. Torvalds lyfter också fram tanken om att det kanske inte alls är så nödvändigt att i all evighet fundera på orsakerna, utan helst lägga energin på att tillfriskna och koncentrera sig på en ljusare framtid.

Det mest rörande i boken är citaten från dem som haft en ätstörning eller från deras föräldrar. Citaten ger en inblick i hur individuella situationerna kan vara och på hur olika sätt alla väljer att försöka kämpa sjukdomen. Dessutom påverkar dessa bitarna boken på ett sätt som gör den ännu mer realistisk, vilket å andra sidan inte saknas från början heller. Torvalds är nämligen så ärlig och rak på sak att helheten är samtidigt upplysande, givande och hjärtskärande.

Min kompis sa senare att du var jättesmal och vi var nog jätterädda, men vi vågade inte säga något om det. Vi trodde att det skulle ha varit hårt för dig att höra. Hon sa att hon tänkte att det kanske går bort. De hade diskuterat det sinsemellan men inte med mig. Och när jag sa att jag nog har haft anorexi så nästan grät hon i telefonen, att du kunde ju ha dött. Det är så laddat det där ordet. Att jag har haft en vän som haft anorexi och jag har inte sett det. Och jag sa att ni gjorde helt rätt när ni bara var med mig och inte pratade om det. -Ella

 

Text och bild: Catharina Herlin