Nuoren addiktin omakuva

Senast läste jag en av en före detta alkoholist skriven bok som handlade om hans liv där allt var centrerat kring alkohol. Boken som jag nu kommer att behandla handlar i princip om samma sak men en annan substans. Nu är det nämligen Bill Clegg som berättar om sitt missbruk som användare av crack-kokain. På samma sätt som Kalle Lähdes bok Happotesti baserar sig Nuoren addiktin omakuva på Cleggs egna erfarenheter, men då Lähde använder sitt eget liv endast som en språngbräda för en berättelse som ofta får nästan absurda drag, berättar Clegg sin riktiga historia öppet och sanningsenligt.

Nuoren addiktin omakuva

Som den röda tråden i Nuoren addiktin omakuva löper en fas i Cleggs liv som varar i några veckor och som slutligen leder honom till rehabilitering och efter det ett nytt liv. Under dessa veckor bryr han sig inte om att sova eller äta, utan det enda han gör är att hoppa från hotell till hotell, röka massvis med crack-kokain och dricka oändliga mängder vodka. Hand i hand med denna period fylld av kaos och paranoia går berättelsen om Cleggs förflutna, om hans barndom, ungdom, relation till föräldrarna och relation till pojkvännen Noah. Noah hänger med ända till de sista stunderna före Bill rasar ihop för sista gången och tas in på vård.

Det som är svårt att förstå som läsare är den oändliga dragningskraften som crack-kokainet har. Då man inte själv känner till påverkan och då den beskrivs främst från en yttre synvinkel (kroppen slappnar av och bekymren försvinner) är det utmanande att begripa varför någon skulle vilja förstöra sitt liv för att kunna ligga i dyra hotellrum och röka var tjugonde minut för att uppleva en eufori som snabbt går förbi. Ändå är det det som får Bill att svika sin pojkvän hundratals gånger, att av egen begäran ge upp jobbet på ett förlag som han själv har grundat och överge allt som har konstruerat hans liv. På ett fåtal ställen beskrivs effekten ändå någorlunda tydligt och då får man en skymt av vad det är som är så attraktivt med substansen i fråga. Men då den konkreta kroppsliga uppfattningen om den intensiva euforin saknas känns Bills kraftiga beroende endast skrämmande.

Det som Bill skriver om kan ses som något chockerande, men han berättar så lugnt och realistiskt om händelserna att själva chockeffekten saknas. Då han radar upp faktumen om hans användning blir intrycket mer avtrubbat än förfärligt. Först är det som läsare till och med nästan svårt att uppfatta hur livshotande situationen i själva verket är, så naturlig och önskad är den i Bills värld. Men då berättelsen framskrider börjar det komma fram att det är närmast ett under att Bill inte har dött än. Ju mer han brukar och ju djupare in i sin misär han sjunker, desto mer önskar han själv att han skulle dö. Det finns ingen förtvivlan i den tanken, utan för honom känns det som det enda möjliga sättet att få slut på alltihop.

Kerään pikku pussit yhteen. Kasa on isompi kuin edellisiltana, ja nyt kun tilillä on vain neljä tonnia ja hotellin lasku kasvaa, alan jälleen pelätä, mahtaako määrä riittää. Kuolema ja tyhjä tili kiiruhtavat rinta rinnan, ja minä panen kaiken likoon ensimmäisen puolesta.

Alldeles känslolös är Bill inte, men oftast orsakar crack-kokainet en så tjock dimma i hans medvetande att det är endast enstaka stunder då han klarar av att tänka på Noahs känslor eller då han känner ångest över sitt eget beteende. Men inte ens då han har en gråtande Noah framför honom som bönfaller honom att sluta känner han något annat än en ännu större begäran efter ny dos. Så att han inte behöver ta itu med realiteterna. Som läsare blir man däremot alldeles desperat och undrar hur någon kan vara så förlåtande som Noah. Under tiden dom är tillsammans lovar Bill otaliga gånger att han skall bli nykter, men lika många gånger sviker han sitt löfte.

Det är svårt att begripa hur Bill kan vara så likgiltig för reaktionerna han skapar i Noah, men ännu svårare är det att begripa hur likgiltig han är för sitt eget välmående. Det går ju nog att förstå att det är så crack-kokainet fungerar och det är därför hans känsloliv är som bedövad, men kanske är det utöver drogens påverkan frågan om något mer djupgående. I ljuset av Bills svåra barndom – som han skriver om öppet och ingående – är det förståeligt att det finns något inom honom som han inte har fått utlopp för tidigare, något stort som orsakat känslor av skam och desperation ända sedan han varit barn men som han senare har förträngt. Kanske är crack-kokainet ett sätt att släppa loss demonerna, att få en ursäkt för att behandla sig själv lika illa som de undertryckta känslorna påstår att han förtjänar? Kanske är det något inom Bill som borde bli läkt men som förvandlas till självdestruktivitet då han inte hittar någon bättre medicin än crack-kokain?

Det är här passagerna om Bills barndom blir intressanta. Det är tydligt att en del av orsakerna till hans bruk hittas från de åren då han dagligen kämpade med ett pinsamt problem som hans far aldrig förstod sig på eller hjälpte honom med. Men någon enkel förklaring finns ändå inte, utan hans liv är en så stor röra med miljontals händelser, sammanträffanden och människorelationer att det okontrollerbara missbruket kan vara resultatet av allt som han någonsin gått igenom. Samma gäller förstås för oss alla: vi är resultat av alla de tillfälligheter som skett i vårt liv och som upplevs genom de filtren som vår personlighet ger oss. Det kan vara omöjligt att veta varför någon blir narkoman och någon annan inte blir det.

Mot slutet av boken har Bill svårigheter att komma in på hotell då det börjar synas på honom att han använder droger. Han beskriver hur han ständigt måste laga nya hål i sitt bälte för att hans byxor skulle hållas uppe och hur smutsiga hans kläder är. Ändå är han förvånad och skamsen då han för första gången blir avvisad i en hotellreception. Han förstår inte i vilket skede skiftet från en neutral person till en igenkännlig narkotikamissbrukare har skett.

Olen kauhuissani Mercer Streetillä. Olen jotenkin huomaamatta tullut astuneeksi rajan yli: aiemmin minusta ei nähnyt että olen crack-narkomaani, mutta nyt se on niin selvää että minut voidaan nakata pihalle. Katson tärisevätkö kädet. Minusta tuntuu ensimmäistä kertaa, että saatan näyttää, toimia ja kuulostaa aivan erilaiselta kuin luulen.

Samtidigt kan läsaren reflektera över sina egna attityder mot missbrukare. Om man på gatan ser någon som är sjukligt mager och verkar vilsen, trött och darrig, som inte är ren och som har illa åtsittande kläder på sig, hur reagerar man då? Vill man ta avstånd eller vill man hjälpa? Känner man avsky eller medkänsla? I och med Bills förskräckta tankar om sig själv ser man att det ju alltid finns en människa under narkomanrollen, det är alltid frågan om någons känslor och någons personliga liv som har glidit på fel spår. Bill är dock ännu i det skedet att han bryr sig om vad människorna runtomkring tycker och tänker. Nästa steg skulle kanske vara total likgiltighet för den utomstående världens åsikter.

Bill har svårigheter att se sig själv i ett verkligt ljus, men också världen runtomkring gör honom rådlös. Han upplever allvarliga fall av paranoia, då han får för sig att alla förbipasserande människor och alla taxichaufförer är hemliga agenter som är färdiga att arrestera honom. Han inbillar sig komplicerade konspirationsteorier där hela världen följer med hans droganvändning och förföljer honom vart han än går. Ändå får hotet om fängelsestraff inte honom att sluta, inte ens då en del av hans vanföreställningar visar sig vara sanna. Det är klart att orsaken till varför Bill har en så förvrängd syn på verkligheten är mängden crack-kokain han röker, men ändå känns det otroligt att någons syn på världen kan bli så förvriden. Även hans humör är alldeles beroende på om han är under påverkan eller inte. Då han inte precis har rökt känner han rädsla, ångest och panik, men genast då han får sin pipa uppvärmd försvinner hans bekymmer och världen ser ljuv och mottagande ut. Att orka stå ut med snabba humörsvängningar utöver allt annat som Bills kropp och sinne måste gå igenom är det inte konstigt att han till sist håller på att bli galen.

Trots det tunga ämnet är Nuoren addiktin omakuva ett stort nöje att läsa. I motsats till Happotesti där huvudpersonen saknar all introspektion och där hela berättelsen går ut på huvudpersonens drickande dag ut och dag in, är Cleggs berättelse en mångdimensionell dykning in i Bills förflutna, hans personlighet och världsbild. Att verkligen lära känna personen bakom drogmissbruket gör det igen en aning enklare att förstå varför någon är redo att offra sitt liv för berusningsmedlets skull och vad som krävs för att kunna rädda livet på någon som är beroende.

 

Text och bild: Catharina Herlin

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s