April i anhörigsverige

April

April i anhörigsverige är en i dagboksform skriven roman av Susanna Alakoski, där hon behandlar hurdant det är att vara anhörig till någon som lidit av någon form av missbruk. Hennes båda föräldrar var insjuknade i alkoholism och hennes bror började använda narkotika redan som 12-åring. I boken är Susannas och hennes brors förhållande redan bra, men i mellan finns tiotals år av missbruk och ruskighet. Boken är en blandning av sorg, vrede, desperation, värme, lättnad och vemod, och den är omöjlig att läsa utan att gå in i en känslomässig bergochdalbana.

April i anhörigsverige är naturligtvis inte bara Alakoskis berättelse, utan det är troligtvis ofattbart många som delar hennes erfarenheter. Jag kan inte identifiera mig med hur det är när ens familj går sönder p.g.a. missbruk och beroende, men Alakoski skriver så rakt från hjärtat att läsaren rycks omedelbart in i hennes historia. Trots att boken är en dagbok skriven i nutid går det förflutna hand i hand med Alakoskis vardag resten av hennes liv. Vi alla bär ju på något från det förgångna, men traumatiska händelser påverkar livet i värsta fall på ett sätt som aldrig lättar. Alakoskis hårda ungdom finns inpräntad i hennes personlighet, hennes mentala hälsa och hennes beteendemönster, i hennes dagliga tankar, humör och minnen som aldrig försvinner.

Det som snabbt blir klart är det hur sällan man kommer att tänka på att på hur många och på hur olika sätt någons missbruk påverkar. Då man talar om beroenden ligger fokus oftast på själva personen som är beroende av någon substans, men hur många är det i närkretsen som lider av det? Att läsa April i anhörigsverige är som att lyfta på en sten och se tusentals myror vimla fram: är det så här många, kan det verkligen vara möjligt? Men man behöver inte fundera länge för att förstå hur långt våra sociala nätverk sträcker sig. Först och främst påverkas förstås familjen eller andra som man bor tillsammans med, men så har också varje familjemedlem en egen cirkel av närstående, som också har en egen cirkel av närstående osv. Då en eller några personer mår dagligen riktigt dåligt, hur strålar detta ut i samhället? Trots att vi bygger upp en illusion av åtskildhet med våra låsta hus och hemligheter vi skäms över, är vi alla anslutna till varandra. Mental ohälsa påverkar alla, om inte annars så i form av brott och våld som vem som helst kan råka ut för.

På tal om våld och brott: Alakoski lyfter fram hur många brott som begås under högtider då det är vanligt att vara påverkad av alkohol eller annat. Hon tar reda på statistik och räknar upp alla olyckor, misshandelsfall och brott som begåtts under en enda natt. Alakoski behöver inte ens diskutera fenomenet desto mera, det räcker med att hon konstaterar situationen – hur det med jämna mellanrum i vårt samhälle är acceptabelt, även önskvärt, att supa sig full, ta sig ut på gatorna tillsammans med tusentals andra fulla och härja och ha sig. Hur absurt är inte det? Det finns även annan statistik och fakta som Alakoski lyfter fram där berusningsmedel och missbrukare behandlas på ett eller annat sätt. Ofta är det i en besviken, ibland även förtvivlad anda som hon diskuterar de fenomen som kretsar kring missbruk. I samband med cannabis skriver hon hur oförståndig hon upplever diskussionen om legalisering av substansen. Jag själv har sällan träffat på så entydigt avvisande attityd vad kommer till att göra cannabis laglig, men det är sant att då det underliggande problemet sällan är själva berusningsmedlet, hjälper det minsann inte att öka deras tillgänglighet.

I boken förekommer också en massa citat ur böcker, låter och dikter där berusningsmedel behandlas på ett eller annat sätt. Attityden i dessa citat kan luta åt vilket håll som helst, men det är ögonöppnande hur ofta det är i en beundrande och positiv anda som sprit och narkotika behandlas. Vår populärkultur kretsar till en stor del kring berusning, och speciellt musik som ungdomar lyssnar på, t.ex. rap, handlar ofta om att vara full eller hög. Lätt kan det bli en norm som man inte längre lägger märke till.

”Och ofta förespråkar de [som rökt hasch dagligen under många år] sin (jag jag jag) rättighet att röka på och förespråkar legalisering av marijuana. Nämner man att hasch är farligt för hälsan ber de en att googla socker och så vänder de blicken inåt och körar Kid Cudi:

Oh marijuana, yeah

Pretty green bud all in my blunt

Oh I need it

We can take off, yeah

Oh, I know you wanna smoke

Det som man inte heller kommer att tänka på då man inte själv är närstående är hur läkningsprocessen varar hela livet igenom. Alakoski kämpar dagligen med följder av att växa upp i en illamående atmosfär dagligen och att vara närstående präglar allt i hennes vardag. Trots att hon lämnade sitt barndomshem redan som 14-årig tvingas hon bearbeta saker och minnen från barndomen ännu tiotals år efteråt. Hon har svårt att lita på sig själv och hon har svårt att tro på att hon skulle kunna vara stark eller vacker på samma sätt som kvinnorna hon ser runtomkring sig, trots att hon nog begriper hurdana spår att vara närstående lämnar i en människa och vad hennes osäkerhet beror på.

I boken finns sju ”Anhörigbrev” där alltid ett viktigt centralt tema i att läka lyfts fram –  breven heter t.ex. önskan, tack och förlåt. Hur mycket förståelse och förlåtelse en människa måst hitta i sig själv för att klara av att leva sitt liv ens någorlunda lyckligt känns svårt att begripa – varför måste så många oskyldiga i så enorm skala lida av något som någon annan gjort? Det frågar också Alakoski gång på gång: varför tar inte föräldrarna, bröderna, systrarna, kompisarna och barnen i beaktan alla sina närstående som de så djupt sårar och söndrar?

Alakoski lyfter också fram ärftligheten. På samma sätt som man ärver fattigdom kan man ärva missbruk eller åtminstone följder av den. Att en människa är beroende av något kan påverka släkten i flera generationer och det kan kännas omöjligt att befrias från beteendemönster som inte tjänar en. Alla har sina egna sätt att hantera svåra erfarenheter och alla är inte så konstruktiva som Alakoskis, som hennes brors narkotikaberoende visar.

Under månaden som Alakoski skriver om sina erfarenheter lider hon av olika kroppsliga värk, så som dubbelsidig hälseneinflammation, som till slut begränsar hennes liv då hon t.ex. inte kan idrotta. Kanske är kroppens nödtillstånd ett undermedvetet sätt att ge utlopp åt svåra känslor? Alakoski tycks ändå ta krämporna lugnt och då hon måste ställa in en inväntad södernresa konstaterar hon endast ”Ja ja, vad är väl några veckor på Capri?”. Ja, inte undra på att hon har perspektiv på sitt liv och oönskade händelser.

Boken är som sagt skriven i dagboksform, vilket är en perfekt lösning till att förmedla hur Alakoskis erfarenheter som närstående till missbrukare syns i hennes liv varje dag. Dessutom känns det som läsare lättande att istället för att ständigt vara djupt nere i den mörka sorgen som hör ihop med att vara närstående få ta del av livets vardagliga och ibland roliga händelser, samt den blomstrande våren som Alakoski beskriver. Alakoski skriver på ett egendomligt och intresseväckande sätt, hennes språk är kultiverat och hon använder sig av så många berättartekniker att man verkligen måste koncentrera sig för att hänga med. Men ämnet skulle inte förtjäna något mindre.

Atmosfären i April i anhörigsverige är dämpad men vass, varm men avvaktande, lugn men vrålande. I stämningen finns ett mjukt vemod samtidigt som det tar ont att läsa om all den sorg och ilska som någons missbruk kan orsaka. Alakoski har accepterat och gått vidare men frågar ändå ”varför just jag, varför just vi?”. Hon har å ena sidan resignerat inför sitt öde men å andra sidan är hon frustrerad och har svårt att hitta inre frid. Det är väl så det är att älska någon som har gjort en illa: man kan inte koppla av kärleken, men inte kan man heller glömma allt det smärtsamma.

 

Text: Catharina Herlin

Annonser

Tyska ”Tafel”: aktuella problem i Essen

Vad är den tyska ”Tafel”?

På tyska, ”Tafel” är ett gammalt ord för ett (mat)bord. Ordet blev namnet för en välkänd organisation som grundades för att förbättra bostadslösas situation för 25 år sedan. Tafelns grundare fick idén från New York City Harvest. De började samarbetet med detaljhandlare för att hämta deras återstående livsmedel. Snart var det inte bara bostadslösa människor men också ensamstående föräldrar, pensionärer eller immigranter som blev kunder och försörjdes med livsmedel. Organisationen växte snabbt och idag finns mer än 930 lokala initiativ och mer än 2100 Tafel-affärer och utgivningsställen. Varje förbund bestämmer själv hur tillgången hanteras och om kunder betalar en symbolisk avgift eller inte.

Aktuella problem i Essen

För några dagar sedan har Tafeln i den västtyska stad Essen fått en massa kritik i pressen samt ”Nazi” graffiti på deras dörr och bilar. Det var på grund av ett meddelande på deras webbsida där det bestämdes att för en obegränsad tid bara personer med tyskt pass skulle få registreras som nya kunder. Orsaken som getts är att andelen av utlänningar som anlitar anbudet hade ökat till 75% och man inte kunde garantera en förnuftig integration.

Då kan man fråga sig hur man ska integrera sig om man blir exkluderad. Beslutet har blivit kritiserat av olika sidor, bland annat av vänstra partiet men också av förbundskansler Angela Merkel och Tafelns grundare Sabine Werth. Matutdelningen skulle inte varit kopplad till medborgarskapet. Ledaren av Tafeln i Essen, Jörg Sartor, förklarar beslutet på sådant sätt att många äldre kvinnor och ensamstående mammor inte vågar att gå dit längre för det finns så många unga män som talar främmande språk.

Nu försöker Tafelns organisatörer tillsammans med representanter av stadens socialsektor, välfärdsförbund och migrantorganisationer att hitta en annan lösning som kan få tag på alla behövande. Förhoppningsvis ger de aktuella händelserna och uppmärksamheten de ger politikerna åtminstone en anledning att diskutera om fattigdom i vårt rika land och vad som går fel i vårt system.

Det är inte den första gången som Tafel-rörelsen hamnar i blåsväder. De största tyska välfärdsförbunden, Caritas och Diakonie, som agerar båda också som operatörer av lokala Tafel-affärer och utgivningsställen, har kritiserat ofta att politiken gör ingenting för att ändra behövandes situation. Matutdelningen betecknades som en slags symptombehandling som förhindrar att orsaker till problemet blir avtäckta och behandlade av politiken. Det visar att grundtryggheten och ålderspensionen inte räcker till. Att många människor inte klarar av att försörja sig med hjälp av statliga insatser. De behövande har ofta mångfaldiga problem som det finns skilda behörigheter och olika myndigheter för. Det betyder att människorna måste berätta om deras problem igen och igen om det inte finns en socialarbetare som tar hand om deras fall via case management.

Jämförelse med Finland

Eftersom jag inte har jobbat hos Tafeln eller en annan matutdelning i Tyskland är det svårt att jämföra det med det finska systemet. Men jag tror att man kanske kan likna det med Hursti eller andra brödköer. En del av min praktik på KRAN rf är att hjälpa med matutdelningen i Andreaskyrkan varje torsdag. Under min första dag där har jag fått intrycket att det finns andra grupper av människor som kommer dit. I Tyskland utgör migranter med 60% huvuddelen av kunder, i Finland är de största målgrupperna ensamstående män i medelåldern utan jobb och kvinnliga pensionärer.

Men även här i Finland kritiserades politiken för att låta brödköerna bli en institution. Många människor som går dit har varit kunder i flera år. Fattigdomsforskare Maria Ohisalo berättade till Svenska Yle att det behövs inte bara ett starkare socialskydd, men också ”helhetsomfattande hjälp”.

Brödköerna och matutdelningen är bra och viktiga, men hoppas att någon gång behövs de inte längre.

bread-2542308_1280

 

Text: Christina Klahr, praktikant på KRAN

 

 

Referenser:

Rusk, Lukas (01.08.2017). Fattigdomsforskare: Brödköerna har blivit en institution. https://svenska.yle.fi/artikel/2017/08/01/fattigdomsforskare-brodkoerna-har-blivit-en-institution [05.03.2018].