Kalle Lähde – Happotesti

Happotesti

Kalle Lähde har skrivit en bok om alkoholism som är baserad på hans egna erfarenheter och som är samtidigt humoristisk och förfärligt dyster. Lähde började själv dricka i tonåren och förstod med detsamma att alkohol var något han älskade. Det tog ändå länge innan han kunde medge sin egen alkoholism. En stor del av händelserna i boken har skett i Lähdes riktiga liv, vilket är svårt att tro då man läser om de absurda situationerna. Å andra sidan är det kanske inte så konstigt att Lähdes liv låter som en vuxens galna sagoberättelse där inget går som det ska. Alkoholens kraft är stor: inte undra på att den förvränger allt, också uppfattningen om verkligheten.

Happotesti är en skildring av en alkoholists vardag där dagarna i fyllan följer varandra. Lähde går rakt på sak och berättar verklighetstroget vad som händer när den alkoholiserade huvudpersonen stiger upp ur sängen, eller från golvet, eller från marken någonstans på stan – vart han nu har råkat slockna. Det första han gör är att söka efter en flaska, och det hittar han nästan alltid. Om inte, finns det nog varierande sätt att ordna saken, t.ex. med hjälp av fruns sparkonto eller genom att handla öl på kredit på stampuben där bartendern är tillräckligt bekant för att gå med på arrangemanget. Dessutom har huvudpersonen ordnat ett recept på lugnande medicin som dämpar ångesten och hjälper med bakfyllan och som han annars också mumsar i sig nu och då av ren vana.

Lähde skriver på ett underhållande och lättsamt sätt. Huvudpersonens tankar står i så stor kontrast till verkligheten och han hamnar i så besynnerliga situationer att man ofta får lust att skratta trots att allt som händer har sin mörka sida. Det är tur att Lähde har valt ett relativt behagligt sätt att närma sig ämnet eftersom en lättläst bok kanske lockar till sig mer läsare än en dyster och allvarlig. Det är viktigt att alkoholism får uppmärksamhet och beskrivs på ett realistiskt sätt, men Lähde lyckas göra det utan att glömma att det är frågan om prosa och att en bra bok måste ha rytm och varierande språk. Man skulle tro att en vardag fylld av drickande är tråkig och enformig, men det är den inte åtminstone i Happotesti.

För att kunna dricka i lugn och ro har huvudpersonen sagt upp sig från sitt jobb och är ständigt nära på att förstöra sitt äktenskap också. Det är ändå ingen orsak att sluta dricka, utan han fortsätter att åka taxi till olika pubar och råka ut för konstiga äventyr dag ut och dag in. Trots att det stundvis känns tungt att läsa då man vet att det är frågan om verkliga händelser, är det samtidigt fascinerande och underhållande att följa med huvudpersonens förvillande liv. Hans självbedrägeri får tragikomiska proportioner och ofta påminner han om en Kalle Anka -lik karaktär där han håller på och ställer till det. Men på botten av alla känslor man går igenom som läsare finns en oro och rädsla inför när huvudpersonens kropp eller mentala hälsa protesterar för sista gången. Det är skrämmande hur mycket hans kropp tål och hur länge den klarar av att suga i sig alkohol utan någon näring. Och klart det har sitt pris. Huvudpersonen kan inte rå för att uträtta sina behov oberoende av om det finns en toalett tillgänglig eller inte, och han lider också av en massa andra symtom från yrsel till hallucinationer.

Läsupplevelsen är alltså väldigt känslosam. Det känns otroligt att en människa överhuvudtaget kan vara så fängslad av någonting att han låter det sabotera allt annat i livet. Det är frustrerande och sorgligt att följa med hur huvudpersonen ljuger och ger tomma löften åt sin fru som gång på gång förlåter honom. Eller om inte förlåter så åtminstone underlättar hans beteende. Det står ändå klart att om en alkoholist inte har motivation att bli nykter är det troligen omöjligt att någon annan kan hjälpa honom. Huvudpersonen är duktig på att hitta på orsaker och utomstående syndabockar för sitt drickande. Antingen är det fruns klagande som gör honom galen, eller så är han så deprimerad att han måste hjälpa sig själv genom att dricka, eller så är det fyllisen i grannbordet som bjuder honom på alkohol och då kan man ju inte vägra. Oftast har han ju inga problem överhuvudtaget utan tar bara en alkohol nu och då. Konstigt att alla överreagerar på det viset, tycker han.

Underliggande orsaker till drickande förklaras inte, troligen begriper huvudpersonen inte själv heller dem. Det tycks vara frågan om ren vana samt kroppsligt och psykiskt beroende. I ett skede av berättelsen söker sig huvudpersonen till rehabilitering, men det hjälper endast några dagar. Genast när han är nykter och hemma fortsätter han att dricka utan att inse att han inte borde ta en enda skvätt ur flaskan. Genast när han gör det faller allt ihop. Det är just här konsten att bedra sig själv blir så förödande. Det finns ingen djupare förståelse, ingen inre insyn, bara en tanke om att dricka en flaska till. Dessutom försvåras situationen av huvudpersonens intag av lugnande mediciner för han har i all tystnad också utvecklat ett beroende av läkemedel. Vilket han inte heller uppfattar.

Huvudpersonen är självisk, egoistisk och förstör allt han rör, men det är ändå omöjligt att inte känna sympati eller en vilja att hjälpa till. Det är nämligen naturligtvis inte personen själv som är ond, utan alkoholen. Jag tycker att det i vårt samhälle råder en för hård attityd som inte låter människor bakom alkoholismen träda fram, som om sjukdomen skulle betyda att de inte har ett människovärde. Jag tycker inte att man behöver förstå allt för mycket och inte underlätta ett alkoholistiskt beteende, men jag efterlyser ändå empati och kärlek till den närmaste. Vi åstadkommer inte förändring genom att stänga ut ur samhället dem som drabbats av alkoholism, och det är tur att vi har all den vård som vi har. Det finns ändå stora motstridigheter i den allmänna attityden mot alkohol och i attityden mot alkoholister. Om det är så tillåtet och okej att dricka stora mängder, varför räcker inte vår förståelse till dem som blir fast i alkoholen för livet? Mera sådana böcker som Happotesti behövs för att skina ljus på mekanismen bakom beroendet och för att låta en persons alkoholdimmiga tankar lyftas fram. Ingenting ändras genom rädsla eller genom att låtsas som om alkohol inte skulle vara ett enormt problem i vårt samhälle, utan genom att sträva efter att förstå och öppet tala om sjukdomen som heter alkoholism.

 

Text och bild: Catharina Herlin

Annonser

Hungrig

Sofia Torvalds bok Hungrig – En bok om ätstörningar och föräldraskap är en grundlig dykning in i en värld där beräknande av kalorier, förvrängd kroppsbild och dystra framtidstankar är vardag. Torvalds granskar ätstörningar från alla tänkbara synvinklar och gör det på ett rationellt sätt samtidigt som hon lämnar plats för de känslor som väcks av att vara mamma till en dotter som lider av en ätstörning. Torvalds har intervjuat både insjuknade samt närstående till insjuknade för sin bok och då hon låter deras röster träda fram blir innehållet varierande och verkligt.

Sofia Torvalds

Torvalds börjar med att berätta om hur hennes dotter insjuknar i en ätstörning då hon är som utbyteselev i USA och hur fruktansvärt det är att som mamma höra sådana nyheter då man befinner sig på andra sidan av jorden. Genom resten av boken låter Torvalds sina egna erfarenheter löpa som en röd tråd, men mest fokuserar hon på större helheter, såsom samhällets påverkan på sjukdomens tillkomst, stämningen inom familjen då en är insjuknad i en ätstörning, olika vårdformer och föräldrarnas roll i det hela. Torvalds dotters erfarenheter och därmed Torvalds egna erfarenheter syns ändå starkt i allt hon skriver, eftersom hon tar stark ställning till alla de olika samhälleliga fenomenen och uppfattningarna om ätstörningar som är synliga i vår vardag. Och bra så. Kliniska och objektiva beskrivningar av olika ätstörningsformer har sin plats, men mycket större behov finns det för just sådana böcker som Hungrig, som verkligen går in för att undersöka kärnan i det hela och passionerat leta efter hjälp och svar.

Svar på vadå?

Det finns mycket som förblir obesvarat då någon insjuknar i en ätstörning, både hos den insjuknade själv och hos närstående. Den som insjuknar har vanligtvis ingen kontroll över sitt beteende: hon eller han vet bara att det är omöjligt att äta, det är omöjligt att leva utan alla de miljoner regler som finns till för att hjälpa henne eller honom att sluta äta, och det är omöjligt att se en utväg ur den ångestfyllda vardagen som hon eller han plötsligt har hamnat i. Ofta är allt detta väldigt tudelat, för samtidigt som hon eller han inte kan eller ens vill inbilla sig ett liv där allt inte kretsar kring vikt och mat, vill hon eller han också bli frisk och vara fri. Men det är svårt. Den som som utomstående ser på allt detta, t.ex. en förälder, kan ha väldigt svårt att uppfatta hur hela familjens liv plötsligt förvrängs på det sättet. Varför äter hon eller han bara inte? Torvalds lyfter fram sorgen, ilskan och frustrationen som väcks gång på gång under den långa vägen mot tillfrisknande, och hon ägnar också tre kapitel åt föräldrarnas roll och ansvar. Hon berättar om hur hon har bemötts av olika terapeuter och hur svårt det är att inte anklaga sig själv. Det finns också gripande citat i boken om hur någons pappa gör sitt bästa för att hjälpa sin sjuka dotter eller hur en flicka som haft en ätstörning inte förstår varför hennes föräldrar gick med på hennes sjuka beteende och inte tvingade henne att äta.

Mamma borde inte ha gått med på mina viljor. Jag var ju sjuk, jag måste få hjälp. Jag skulle inte ha haft en ätstörning i så många år om de hade tvingat mig. -Pia

Citaten hjälper läsaren att förstå hur vardagen präglad av en ätstörning kan se ut och hur stundvis absurda situationer man då kämpar med.

Torvalds är mest kritisk då hon diskuterar olika vårdformer. Hon lyfter fram många problem som hon själv har brottats med då hon desperat har sökt efter den bästa vården åt sin dotter. Det kan vara frågan om att man inte har tillräckligt med pengar för att få förstklassig vård, eller så är vården så splittrad att den inte är tillräckligt effektiv. Torvalds berättar om vårdpersonal som inte överhuvudtaget förstår sig på ätstörningar eller ger otillräcklig vård. Samtidigt kommer hon med varierande förslag till hur man kunde förbättra den nuvarande situationen och i slutet av boken presenterar hon många terapimetoder hon själv upplever som effektiva.

Utöver att vara en skildring av hur det är att leva med en ätstörning och vad som krävs för att tillfriskna är Hungrig en viktig tidsbild. Torvalds förmedlar genom välkommen kritisk granskning hur sjukt dagens utseendefixerade samhälle verkligen är, men stannar inte där, som så ofta händer då man diskuterar orsaker till ätstörningar. Torvalds ger sig ut för att hitta en mer omfattande förklaring då hon funderar på allt från en människas fysiska och psykiska utvecklingskurva och personlighetsdrag till sociala omständigheter och kulturella matvanor. Samtidigt blir det klart att det är omöjligt att hitta en tydlig enskild orsak till varför t.ex. en flicka i familjen insjuknar i en ätstörning och hennes syster inte gör det. Torvalds lyfter också fram tanken om att det kanske inte alls är så nödvändigt att i all evighet fundera på orsakerna, utan helst lägga energin på att tillfriskna och koncentrera sig på en ljusare framtid.

Det mest rörande i boken är citaten från dem som haft en ätstörning eller från deras föräldrar. Citaten ger en inblick i hur individuella situationerna kan vara och på hur olika sätt alla väljer att försöka kämpa sjukdomen. Dessutom påverkar dessa bitarna boken på ett sätt som gör den ännu mer realistisk, vilket å andra sidan inte saknas från början heller. Torvalds är nämligen så ärlig och rak på sak att helheten är samtidigt upplysande, givande och hjärtskärande.

Min kompis sa senare att du var jättesmal och vi var nog jätterädda, men vi vågade inte säga något om det. Vi trodde att det skulle ha varit hårt för dig att höra. Hon sa att hon tänkte att det kanske går bort. De hade diskuterat det sinsemellan men inte med mig. Och när jag sa att jag nog har haft anorexi så nästan grät hon i telefonen, att du kunde ju ha dött. Det är så laddat det där ordet. Att jag har haft en vän som haft anorexi och jag har inte sett det. Och jag sa att ni gjorde helt rätt när ni bara var med mig och inte pratade om det. -Ella

 

Text och bild: Catharina Herlin

Petri Karra: Pakenevat unet

bok

Pakenevat unet är en dyster berättelse om hur drogberoende kan slita sönder en familj och hur omöjligt det kan vara att stå emot dess enorma förödande kraft. Uttrycker jag mig dramatiskt? Kanske det, men då är jag i linje med Petri Karras bok, som är full med tragiska människoöden och hjärtslitande händelser. Boken är ändå inte alltför betungande att läsa eftersom Karras sätt att skriva är medryckande och rättfram. Dessutom är boken riktad åt ungdomar vilket syns både i berättarperspektivet och dialogen, som består till största delen av väldigt friformigt talspråk. Å ena sidan känns den ungdomliga stilen lättande eftersom man som läsare får ett intryck av att det som beskrivs är alldeles vardagligt, inget desto allvarligare. Å andra sidan är det just detta som är det tragiska i det hela.

I centrum av Pakenevat unet finns tonåringen Nasta och hans många år yngre syster Nadja vars mamma Marina är hopplöst fast i droger. Risken för att Nasta och Nadja skall omhändertas blir akut genast i början och Nastas planer för att fly tillsammans med sin lillasyster bildar en ram för berättelsen. Annars är skildringen nästan som från vilken ungdoms liv som helst: en oskyldig förtjusning till grannflickan, skolkning från skolan och snattande från närbutiken. Enda skillnaden är att Nasta oftast är tvungen att ta sig till de två sistnämnda för att han och Nadja överhuvudtaget skall överleva. Nasta håller också på att rita en tecknad serie som handlar om en fantasivärld där en hel by av människor blir galna därför att ingen längre kan sova. Fantasivärlden står i korrelation med verkligheten och är ett sätt för Nasta att bearbeta sina problem och lätta på sin mentala börda.

Karras sätt att beskriva drogernas oövervinnerliga makt är lätt att förstå utan att utveckla en dömande attityd mot Marina. Fast hon gång på gång sviker sina barn och inte klarar av att vara nykter, trots att hela familjens gemensamma framtid är beroende av det, är det svårt att anklaga henne. Men det är också svårt att läsa om drogernas påverkan på en människas kropp och sinne. Marina mår ständigt väldigt dåligt: de enda stunderna hon glömmer bort sitt fysiska och mentala lidande är då hon är kraftigt påverkad – men inte alltid ens då.

Nastas perspektiv är ändå upplysande i hur enormt besviken, ursinnig och hjälplös man kan känna sig som närstående till en missbrukare. Han har för länge sedan gett upp hoppet om att Marina någon dag samlar tillräckligt med kraft och viljestyrka till att lösgöra sig från sitt självorsakade helvete. Han anser inte ens längre att Marina är hans mor utan Nasta har istället för henne tagit på sig rollen som familjens försörjare. I motsats till sin mamma är hans inre krafter stundvis nästan otroliga: han har en alldeles orubblig uppfattning om att man måste vara hundraprocentigt självständig, känslolös och stark för att kunna leva i denna värld. Det är klart att han har utvecklat detta skal för att skydda sig mot de otaliga besvikelserna som han har varit tvungen att uthärda under åren, men inte är hans livshållning desto mindre upprörande fast man känner till orsaken. Om barn till missbrukare tvingas reagera på detta sätt redan då de är i den känsliga tonåren, då man borde få vara barn och först börja med att utveckla sin förmåga att klara av traumatiserande händelser och situationer, hur länge tar det innan man som vuxen lyckas demontera alla ohälsosamma mentala barriärer man byggt som skydd?

Nasta och Nadja klarar sig relativt bra under de urusla omständigheterna, men Nastas tuffa kamp mot alla vuxna, även dem som uppriktigt vill hjälpa, får mig som läsare att känna mig nästan desperat. Som kontrast till Nastas familj står grannfamiljen som består av mor och dotter, Tuija som är polis och Veera som går på Nastas klass och som Nasta är förtjust i. Då han umgås med en så ”vanlig” familj reflekterar han över de betydliga skillnaderna som kommer fram i Tuijas och Veeras förhållande och deras vardag. Den är trygg, öppen, kärleksfull och behaglig, allt det som Marina är oförmögen att bjuda sina barn trots att hon självklart skulle vilja gör det. Man kan ana en bottenlös smärta i Nasta i de stunder han observerar Veeras hemförhållanden i motsats till sina egna, men ännu smärtsammare är hans nästan automatiska motreaktion som går ut på att tränga undan alla ”mjuka” känslor och härda sig mot allt som inte betjänar den kalla och likgiltiga rollen han tagit på sig.

Tuija och Veera har utöver rollen som balanserad familj också en annan uppgift i berättelsen, nämligen att visa åt Nasta att i världen finns det förbehållslös kärlek och en unik vilja att hjälpa andra trots att man inte får något i ersättning. Nasta är nämligen van med att leva i en värld där allt används som handelsvara, även känslor som kärlek.

Nastas räddning är en fantasivärld han bygger upp genom att rita och som han flyr till då han känner att allt i den verkliga världen håller på att kollapsa. Berättelsen som han skapar är rå och tragisk, men den har också kärleksfulla och uppmuntrande drag. Det visar hur viktigt det är att ha kvar ens en liten gnutta av hopp. Nasta kanske inte längre tror på att Marina kommer att bli nykter eller att hon överhuvudtaget någonsin klarar av att sköta sin roll som familjens försörjare, men han har trots det en dröm om en bättre framtid tillsammans med sin lillasyster. Att han inte sjunker ner i en förtvivlad hopplöshet kan ses som ett bevis på människans otroliga inre kraft och tendens att till och med i de eländigaste omständigheterna sträva efter att klara sig så gott det går.

 

Text och bild: Catharina Herlin

Århundradets kärlekssaga

århundradets kärlekssaga

Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga är en ärlig och oförskönad skildring av hur det är att leva tillsammans med en alkoholist, hur det är att anpassa sitt eget liv och välbefinnande till hans fylleperioder och hur det är att tränga undan sina egna behov så att de inte står i vägen för hans beroende. Framför allt är Århundradets kärlekssaga precis det som titeln säger, men omvänt: det är en hjärtskärande berättelse om hur det känns att älska för mycket då kärleken ändå aldrig räcker till.

Redan från första sidorna kommer Tikkanens text väldigt nära. Det är svårt att inte bli påverkad då hon lugnt och sansat lyfter fram alla de orättvisor och fruktan som samlats under åren i skuggan av alkoholismen. Hon berättar om vardagen som format sig fullständigt på alkoholmissbrukets villkor och som tvingat både henne själv och hennes barn att alltid i första hand ta hänsyn till vilket skede av drickandet som pågår. Alkoholmissbruk är inte något som man kan hålla på med i ett isolerat hörn samtidigt som man låter resten av familjen fortsätta med sitt, utan det påverkar allas mentala tillstånd och är den centrala faktorn i hur familjemedlemmarna beter sig och hur de mår.

Tikkanen beskriver hur barnen berövas sin barndom då han som dricker själv blir ett nyckfullt barn som skall skyddas, tas hand om och hållas på så gott humör som möjligt. Av samma orsak måste Tikkanen lägga åt sidan så gott som hela sitt liv, då hon ensam måste ansvara för hemmet och familjen. Hon gläds över en 17 minuter lång jobbresa då hon kan sitta och läsa eller är tacksam över att hennes man äntligen har slocknat så hon kan skriva. Och ändå går hon och bär skuld över det som pågår.

Skulden, ja. Det är ett av bokens viktigaste teman och finns ständigt i bakgrunden då Tikkanen överväger sina möjligheter och sina skyldigheter. Om man inte själv befinner sig i samma situation är det troligtvis omöjligt att förstå hur det känns att bo tillsammans med någon man älskar mer än någonting, någon man vill rädda men som samtidigt förstör ens eget liv och aldrig bjuder sådan kärlek eller sådant beteende man förtjänar, men Tikkanens hopplöshet har ändå något universellt i sig som det går att identifiera sig med. Det är här könsperspektivet som Tikkanen är känd för att lyfta fram kommer tydligast till synes: hur kvinnan ständigt offrar sig för andras skull, men hur det andra könet aldrig kommer emot på samma sätt. Hur självklart det är för kvinnan att bekymra sig om andras välbefinnande, hur naturligt det är för henne att lägga sig själv åt sidan och göra plats åt andra, hur van hon är att förtränga de känslor som uppstår då hon märker att hennes eget liv än en gång har stått på paus därför att någon annan tagit upp all tid hon egentligen skulle behöva för sig själv. Varför känner man sig förpliktad till att ta ansvar över alla andra än sig själv? Det finns ändå inget martyrlikt över Tikkanens sätt att beskriva sitt liv och sin roll i familjen, vilket gör allting ännu mer slående: att hon är så van att prioritera andras välmående att hon nöjer sig med att helt enkelt konstatera situationen och så får det vara så.

Det finns en hel del motstridigheter i en vardag som styrs av alkohol. Tikkanen grubblar över hur hon efter åratal av tomma löften, förhoppningar som aldrig uppfylls och brist på förtroende ändå inte lämnat sin man. Hon skäms över att ha sådana tankar men hon skäms också över att frivilligt stanna kvar i de eländiga och orättvisa omständigheterna. Hon undrar hur det är möjligt att förlåta så mycket och samtidigt förakta den man älskar. Allt kommer alltid tillbaka till kärleken, vars innersta väsen Tikkanen undersöker genom hela boken. Beroende på dagen kan kärleken användas som vapen, som gottgörelse, som ett lim som håller allt ihop eller som något som får en att orka – nästan vad som helst. Om kärleken går att användas och bearbetas kan man ju fråga sig om den längre är värd någonting, eller är den då det enda som är värt något överhuvudtaget. Kärleken är den grundläggande kraften som håller allt ihop, men samtidigt råddar den till allting.

”Ju mer jag älskade dej
dess mer betvivlade du
min kärlek

Den måste ständigt
sättas på nya och hårdare prov

Och när den ändå alltid bestod
och bara ökade
i takt med min förtvivlan
blev du till slut
alldeles ifrån dej

Då hittade du på
ytterligare en variant –
att älska
ännu mer
än jag”

Tikkanen är inte ute efter att söka svar eller lösningar till alkoholismen, men redan genom att beskriva vardagen och sina känslor hittar hon någon slags kärna i det hela. Det är förstås en komplicerad och individuell process som får en att bli beroende av alkohol, men då Tikkanen berättar om sin mans vilja att straffa sig själv, om hans underliggande skuldkänslor som delvis orsakar och upprätthåller men också förstärks av missbruket, samt om hans svartsjuka som berättar om hans dåliga självförtroende som han inte kan medge för sig själv, känns allt väldigt bekant även för mig som har närstående som har problem med alkohol. Kanske är det delvis oförmågan att behandla svåra känslor som leder till alkoholmissbruk? Tikkanen beskriver sin mans underliggande motiv till drickandet så insiktsfullt att Århundradets kärlekssaga är en väldigt upplysande läsupplevelse.

Boken är skriven på sätt och vis i diktform då strukturen är kort och koncis och det går snabbt att läsa de knappt 200 sidorna, men stilistiskt lutar boken mer mot prosa och är lättbegriplig. Trots detta är Århundradets kärlekssaga en gripande och stundvis även tung upplevelse som verkligen öppnar ögonen för hur det känns att leva i ett kärleksförhållande som förvrängs av alkoholism.

 

Text och bild: Catharina Herlin